Sida 83
Kapitet 3
måste finna oss i att fortfarande dröja qvar, och trösta oss dermed, att vårt jagtbyte, tre renar, åtminstone nödtorftligen kunde sörja för våra magars kraf under vår ofrivilliga arrest. I förmodan att färden blott skulle komma att räcka några timmar, hade vi nemligen ej medtagit några lifsmedel, en stor oförsigtighet vid en båtfärd i Spetsbergens farvatten, der matsäcken bör vara ett lika nödvändigt tillbehör för den båt, som lemnar fartyget, som årorna och rodret.
Såsom ofvanföre nämndes, lemnade vi, då vi gingo i land, vår bat uppdragen på kanten af den is, hvilken ännu låg obruten qvar vid stranden. Under vår frånvaro hade dock denna iskant blifvit alldeles sönderbråkad af sjögången och stormen, som blåste rätt emot land, och endast med yttersta ansträngning lyckades det för den enda vid båten qvarlemnade mannen att i mån som isen krossades draga båten närmare land. Vid vår återkomst var han alldeles uttröttad och förtviflad öfver detta arbete, och länge hade han säkert ej kunnat hålla ut dermed. Vår för några timmar beräknade färd hade derföre lätteligen kunnat förändra sig till ett vistande under flera veckor på denna kala, ogästvänliga strand. Varnade af detta hotande tillbud, drogo vi båten, innan vi ånyo lemnade den, högt upp emot stranden, bakom ett derstädes sedan hösten fastsittande grundisblock, hvilket bildade ett säkert värn emot storm och drif-is.
Vi återvände derpå ånyo till jagten, men endast en snösparf och en stor vacker ripa blefvo skjutna, den senare med lod af Petersen. Efter några timmar hade vinden så mycket saktat sig, att vi ånyo kunde tänka på vår återfärd, emot hvilken dock ett nytt hinder uppreste sig. Drif-isen hade nu i ansenliga massor hopat
Källa: Project Runeberg ·