Sida 84
Kapitet 3
sig längs med stranden, och för att komma ut måste vi passera detta isfält, som bestod af idel smärre, under våra fötter sjunkande stycken. Detta var en ingalunda lätt sak, och dels för att kunna hvila oss något, dels för att få en öfverblick öfver isens läge utanför, sökte vi först att uppnå en hög grund-is, som låg ett stycke från det ställe, der vi skjutit ut båten. Emellan stranden och denna isklippa låg drifisen nästan alldeles stilla och orörlig, och att komma ut till den var visserligen mödosamt, men icke förenadt med någon fara; utanför bildade deremot drif-isfältet en med otrolig hastighet och starkt buller emot fjordens mynning ilande isström, hvilken för det mesta bestod af stora, ännu ej sönderbråkade stycken. Att genast skjuta ut båten i denna våldsamma ström var tydligen en betänklig sak, och så otåliga vi än voro att snart uppnå fartyget, nödgades vi dock bakom vår fasta klippa ännu en god stund vänta på ett gynnsamt ögonblick, då isen i strömmen skulle blifva mera skingrad och söndersmulad och således äfven den ögonskenliga faran att få båten krossad mindre. Detta ögonblick inträffade ändtligen, båten sköts ut, och efter en och annan våldsam törn, en kort stunds häftigt arbete och brak nådde vi den ett stycke från stranden nästan isfria fjorden, samt sedan seglet blifvit hissadt äfven snart vart i fjordens mynning kryssande fartyg.»
Att man på Aeolus varit särdeles orolig för detta båtparti, torde knappt behöfva omtalas. Våra farhågor hade än mera ökats vid åsynen af den från det inre af viken kommande isdriften och vår glädje var derföre i samma förhållande stor, då vi åter sågo deltagarne i denna färd oskadde ibland oss.
Källa: Project Runeberg ·