Sida 90
Kapitel 4
nästan utan snö; marken är idel grus och sten. Derpå synas en mängd små högar af kullersten tätt bredvid hvarandra, de flesta med en liten påle. Vi igenkänna åter en grafplats i högnorden. Norr och nordvest derom begränsas utsigten af afskurna mindre bergåsar, som höra till Verlegen Hoeks-kedjan. Ännu varade vintern; landet var till det mesta täckt af djup snö; men de omgifvande fjellens branta, svarta sidor voro endast fläcktals höljda af snö, som lägrat sig i deras längs- och tverlöpande fåror och sprickor. Allt var svart eller hvitt, och dessa färger, korset och grafvarne, allt förenade sig att stämma sinnet till ett vemodigt allvar och ledde tanken tillbaka till de nu förgätna händelser, som för mer än hundra år sedan gåfvo stället det namn, det ännu i dag bär: Treurenberg.
Korskullen består af hyperit, rik på titanjern; det öfversta lagret var lossadt från det fasta berget och söndersprängdt i större och mindre block, som ännu till stor del hade sitt ursprungliga läge, åtskilda af smalare remmor. På några ställen synas stora hål, ur hvilka block om 50 till 100 kubikfot blifvit utlyftade, hufvudsakligen genom frostens och isens inverkan.
På blocken och i gruset uppstucko en mängd mossor och lafvar, förnämligast Encalypta rhapdocarpa, Gymnomitrier, Hypnum moniliforme, Distichium capillaceum, och för första gången sågo vi den högnordiska Voitia hyperborea m. fl. Af lafvar voro de mest framstående Parmelia elegans, saxatilis, Lecidea atrobrunnea, Solorina crocea och Psoroma hypnorum. Mossornas fruktsättning tycktes i allmänhet på denna breddgrad försiggå trögt, och en stor del togos sterila.
Källa: Project Runeberg ·