Sida 7
karaktäristisk form, den s. k. trötthetskurvan. Det arbete muskeln uträttat är naturligtvis summan af de för hvarje sammandragning uträttade arbetsmängderna och kan lätt beräknas. Får muskeln hvila sig en stund, så kan den vid ny retning åter lyfta vikten, men icke så högt som i början, och den blir mycket fortare uttröttad. Låter man blod strömma genom densamma under försöket, uttröttas den icke på långt när så snart och hvilar sig fortare och fullständigare. På detta sätt kan man ganska noggrant studera hur tröttheten hos en uttagen muskel inträder och förlöper under olika omständigheter.
2. Trötthetsmätning på människor. Mossos ergograf.
Det vore nu tydligen af inträsse att kunna på liknande sätt undersöka musklerna på en lefvande människa; men en sådan undersökning möter ganska stora svårigheter. Alla våra kroppsrörelser åstadkommas genom sammandragning af muskler; men nästan alltid tagas därvid flera muskler i anspråk, hvarigenom det blir svårt att förekomma att än den ena, än den andra arbetar mera. Vidare är det ej lätt att stadigt fästa ena ändan af muskeln, under det den andra får värka på häfstången, och slutligen möter det svårigheter att på ett likformigt sätt anbringa den elektriska retningen, där sådan skall användas. På senare tiden har det emellertid lyckats den italienske fysiologen Mosso att till stor del öfvervinna dessa svårigheter, i det han begränsat undersökningen till de två muskler på underarmen som bland annat kröka långfingret, och konstruerat en apparat, som säkert fixerar underarmen samt pek- och ringfingret under försöket (se fig. 1). Omkring sista leden af långfingret lägges en ring af läder, i hvilken är fästad en fiolsträng, som löper till den andra delen af apparaten, hvilken afser att uppskrifva sammandragningarna. Strängen går öfver en trissa och uppbär en vikt, som är fästad i strängens ända; när långfingret krökes, måste således vikten lyfta sig. Samtidigt föres i horisontal riktning en hållare, som uppbär en skrifpenna,
