Skatterna till staten

ögonblick, han gör förvärfvet och har förmåga att betala“. Vidare har arfsskatten den fördelen, att den med lätthet kan afpassas efter förmögenhetens storlek samt träffar äfven förmögenhet, som förut af en eller annan anledning icke varit åtkomlig för beskattning. Från några håll framhålles äfven, att arfsskatten bör bidraga till att förhindra förmögenhetens ojämna fördelning, och man har äfven framstält förslag om att anlägga arfskatten så, att den i det närmaste skulle till staten indraga hela de arffallna förmögenheterna.

Betrakta vi till sist den s. k. inkomstskatten, så kännetecknas den däraf, att dess erläggande och dess storlek äro beroende af den skattskyldiges inkomst. Inkomstskatt förekommer i alla europeiska stater med undantag af Frankrike och Norge. I förbigående må anmärkas, att Frankrike har en personell skatt, som dels är beroende af den skattskyldiges hyra, dels utgår med värdet af tre arbetsdagar, samt en efter vissa kännemärken, såsom yrkets omfång och art och beloppet af hyran för yrkeslokalen, lagd skatt på yrken, motsvarande de i tyska stater förekommande yrkesskatterna.

Allmänna inkomstskatter, d. v. s. sådana som drabba alla slag af inkomster, förekomma i England, Danmark, Preussen, Sachsen m. fl. Partiella d. v. s. träffande endast ett eller flere slag af inkomster däremot i Italien, Schweiz och Sverige. Hos oss omfattar nämligen inkomstskatten blott inkomsten af kapital och arbete, ej inkomsten af fastighet, hvilken är underkastad förmögenhetsskatt, såsom vi förut omtalat.

Meningarne äro delade om hvilken inkomstskatt skall anses lämpligast; en allmän eller partiell. Man har framhållit, att en allmän inkomstskatt, hvilken blifvit satt till lågt belopp, kan hafva en fördelaktig invärkan genom att utjämna vissa ojämnheter i de särskilda skatterna.

Frågan om skattefrihet för existensminimum, om proportionell eller progressiv beskattning m. m. hafva vi redan behandlat i samband med framställandet af de allmänna reglorna för beskattning (sid. 7—14).