Sida 12
12 SPANITEN OCH KUBA.
staterna. Särskilt för Kuba kändes det som en värklig lättnad, då ön för en kort tid 1762 intogs af engelsmännen, och det blef ej möjligt för spanjorerna att alldeles utplåna spåren af de förbättringar, som de hunnit införa.
4. De första frihetsrörelserna.
På spanska kartor från 17:e seklet utbreder sig norr om Mexikanska viken och spanska väldet i Amerika ett ofantligt område, mäst liknande en karta öfver Afrika i början af detta århundrade, där de stora hvita fläckarna endast sparsamt afbrytas af konturer till bärg och floder. Detta område bär på nämda kartor det betecknande namnet Tierra do ningun provechao — land af intet värde. Men detta värdelösa land, som Spaniens lata söner med stolt ringaktning gingo förbi, emedan det ej skänkte dem guld, skulle besättas af andra folk, som bättre visste taga vara på den förstfödslorätt Spanien förspilt, emedan de förstodo konsten att med eget arbete afvinna jorden dess skördar. Ur holländarnas, svenskarnas, fransmännens och engelsmännens täflan qm ’Norra Amerika utgingo de sistnämda som segrare, men blott för att snart i sin ordning se sitt välde störtas. Äfven England hade hängifvit sig åt oseden att till egen fördel utsuga sina kolonier och förstod ej farans storlek, då dessa som fullmyndiga samhällen kräfde lika rätt med moderlandet. Dess vägran ledde till de tretton koloniernas förbund till försvar af sin frihet, och den 4 juli 1776 utfärdades den berömda själfständighetsförklaring, som med sina satser om alla människors medfödda rätt till lif, frihet och sträfvande efter lycka blifvit ett frihetens evangelium för de förtryckta folken. Inom kort hade de förenade koloniernas seger under den ädle Washingtons ledning lagt grunden till den väldiga statsbyggnad, som under namn af Nordamerikas Förenta Stater sträcker sig från det ena världshafvet till det andra, och från hvilken dråpslaget snart skall falla öfver sista spillran af det spanska världsvälde, hvarom skalderna sjöngo, att solen ej gick ned i dess länder.
