Sida 16
16 SPANIEN OCH KUBA.
spanska drottning Isabellas usla regering blefvo förtrycket och utsugningen värre än någonsin förr.
5. Resningen år 1868 och dess följder.
Andtligen kom den spanska septemberrevolutionen 1868, som inom ett par veckor dref den lättfärdiga Isabella med alla hennes älskare, biktfäder, munkar och nunnpor ur landet. Nu var äfven för Kuba tiden inne att resa sig. Till en början skulle en resning kunnat afvärjas, om de nya makthafvarna velat bevilja ön den begärda själfstyrelsen. Men nu visade sig det spanska nationalhögmodet från dess mäst motbjudande sida. Dessa revolutionärer, som förgäfves bjödo till att i moderlandet grunda först ett konstitutionellt och sedan ett republikanskt samhällsskick, voro i all sin inbördes träta ense om en sak, — att Kubas begär efter oberoende till hvad pris som hälst måste kväsas. Kubas folk, som såg sina billiga anspråk på själfstyrelse under Spaniens öfverhöghet afvisas, hade intet annat val än resignationen eller revolutionen. Det valde den senare vägen, och redan i oktober 1868 började väpnade friskaror att visa sig. I början yppade sig en del svårigheter att vinna enighet mellan dem, som endast önskade själfstyrelse för Kuba under spansk öfverhöghet, i ungefärlig likhet med de engelska kolonierna, och de mera vidtgående revolutionärerna, som önskade Kubas fullständiga lösande från Spanien och förvandling till en egen republik. Denna oenighet hindrade dem likväl icke att efter hand mera enigt samvärka mot den gemensamma fienden. Insurgenterna, bland hvilkas ledare advokaten Manuel Cespedes och general Manuel Quesada voro de mäst framstående, lyckades småningom göra sig till herrar öfver den östra, bärgigare och mera fattiga delen af ön, under det spanjorerna behöllo öfverhanden i Havanna och öns västliga del. En representation och en provisorisk regering upprättades för de fyra östra pro-
