Sida 8
8 SPANTEN OCH KUBA.
under de sexton åren närmast efter dess besittningstagande hafva sjunkit från omkring 1,000,000 ända ned till 60,000. Båda dessa tal äro gifvetvis i hög grad opålitliga, då inga räkningar kunnat ske, men de peka likväl på ett förfärande sätt i den rätta riktningen.
På Kuba var ställningen ingalunda bättre. Hopplösheten och förtviflan hos de infödda stego omsider till den höjd. att de togo sig för att i massa bringa sig själfva, sina kvinnor och barn om lifvet. Det är det enda exempel af hela stammars själfmord, som historien känner. I dalen Yumori i det inre af Kuba förvarar traditionen ännu de hemska minnena från de dagar, då indianerna i massa störtade sig ned i bråddjupen, liksom den nordiska sagans vikingar från sina ättestupor. Spanjorerna sågo i allt detta ingenting annat än ett afgrundens värk. De menade sig vara i sin goda rätt, då de gjorde kraf på hedningarnas tjänst, och funno sig uppfylla allan rättfärdighet, då de med våld drefvo dem till dopet, för att frälsa deras själar från helvetets kval. Den kristendom, som sålunda inplantades, blef naturligtvis därefter, men fromma munkar och stränga inkvisitorer vakade troget öfver de nyomvända, och bålets hemska död blef straffet för hvarje återfall i hedendom, liksom ock för hvarje vägran att mottaga det erbjudna dopets nåd. På detta sätt dömdes bland annat en höfding eller kazik på Kuba att bräunas, och då han redan var fäst vid bålet, gjorde en franciskanermunk ett sista försök att omvända honom. Under det munken för honom utmålade himmelrikets fröjder, frågade kaziken, om -äfven spanjorer finge komma till de saligas boningar. På munkens jakande svar genmälde han full af ovilja: “Nå väl, då vill jag icke vara på ett ställe, där jag kan råka en enda af detta vederstyggliga släkte.“
3. Slafveriet och plantagerna.
Kuba tjänade en tid såsom utgångspunkt för spanjorernas vidare upptäckter och eröfringar. I norr landade
