Sida 11
NATIONALFÖRSAMLINGEN OCH BASTILJENS FÅLL. 11
representanter tåga åstad till sin mission genom Versailles, monarkiens symbol i Frankrike, fylda själfva af beslut- samhet och hänförelse och följda af hela folkets hänförda förväntningar.
2. Nationalförsamlingen och Bastiljens fall.
När löftet gafs om riksständernas sammankallande, uppstod genast den viktiga frågan om formerna för deras förhandlingar. På 175 år hinner en organisation, som ej under tiden utvecklas och reformeras, blifva fullkomligt olämplig. Formerna från 1614 kunde ej gärna användas för riksförsamlingen 1789. 1614 bestod representationen af tre strånd: adel, prester och ofrälse, alla ungefär lika talrikt företrädda och med lika inflytande. Den nya riks- församlingen skulle ju tvinga de privilegierade till offer för det allmänna. Hvad utsikt hade den härtill, om d två högre stånden i församlingen ägde att förfoga öfver Z röster af 3? Inom reformpartiet var man ock enig om att fordra en sammansättning, som kunde öka "det tredje ståndets' inflytande. "Hvad är det tredje ståndet?" frå- gade abbé Sieyés, en af den nya tidens skarpaste talmän, i en ofantligt spridd broschyr. Och han svarade, att det varit zsntet, men borde nu blifva alt. Det vore franska folket på ett par hundratusen när. Reformvännerna for- drade för det tredje ståndet 'dubbelt så stark representation som för hvårtdera de båda andra samt gemensam omröst- ning i nationalförsamlingen. Under dessa betingelser kunde ju tredje ståndets representanter ha något hopp att drifva sina önskningar igenom. 4
Det hade ju tydligen bort ligga i regeringens intresse att genomdrifva desså anspråk. Finge de privilegierade behålla sin öfvervikt, hade ju de styrande intet annat att vänta än ett nytt nej på sin gamla begäran. Men å andra sidan var det ock ett djärft steg att anförtro sig åt det tredje
