Sida 3
a
1. Reformförsöken och nationalförsamlingens inkallande.
Den 4 maj 1789 företedde Versailles en ovanligt hiflig anblick. Ofantliga folkmassor voro i rörelse; främlingar, först och främst från Paris, men äfven från många andra orter, trängdes med Versailles” egna invånare; tätast skockade sig skarorna å de gator, som ledde mellan kyrkorna Nötre- Dame och St. Louis; under klockornas klang drog lårgsamt en procession af inemot fjorton hundra människor från den förra kyrkan mot den senare. Först en stor samling tysta, allvarliga män i svarta dräkter och mörka hattar utan alla prydnader; så adelsmän klädde i den lysande hofdräkten från Henrik IV:s tid: broderade sammetsmantlar med frasande spetsar, västar af guldbrokad, hvita strumpor och hvita vajande plymer; så komma prester: först de höge prelaterna i sina praktfulla ämbetsdräkter och sedan kyrko- herdarna i sina enklare prestrockar; mellan dessa båda grupper af prester sakramentet fört af en hög biskop under en tronhimmel, buren af förnäme kavaljerer; sist konungen och drottningen med hela sin hofsvit.
Rörelsen bland åskådarna var stor, och tårar af glädje och hänförelse flöto. "Men så var det också ett betydelse- fullt ögonblick. Åtföljde af konungen och hofvet gingo det franska folkets valde representanter att med en religiös ceremoni begynna sina förhandlingar, af hvilka de själfva och Franrike väntade stora ting.
Det var nu 175 år sedan en nationalrepresentation församlats; endast såsom en tradition från hädangångna släktled hade den nu lefvande franska generationen hittills förnummit något om att Frankrikes folk en gång haft ett ord med vid afgörandet af sina egna angelägenheter.
