Sida 33
KONUNGADÖMETS FALL. 33
sprides i afskrifter och tryckes slutligen. Folket iakttager själfmant djup tystnad, ingen vagn får köra in på gatan och med sitt buller störa den sjuke; det är en stark träng- sel, men Mirabeaus syster igenkännes, och massan viker vördnadsfullt åt sidan och släpper henne fram. Folket står stumt och sorgset; det förefaller alla, som en stor olycka stode för dörren, som den ende man i Frankrike, hvilken skulle kunnat behärska dessa kommande stormar, låge kämpande med döden." Den 2 april på morgonen dog Mirabeau. "Huru rörande," säger den nyss anförde författaren, "är ej människors trohet mot sin värkliga här- skare! Alla teatrar och offentliga förlustelseställer stängas; inga glada samkväm kunna hållas dessa aftnar, glädje är ej för dem. Folket tränger in i enskilda festliga samkväm och befaller dystert att dansen skall upphöra. Sorgen är allmän; aldrig blef i Paris en död så sörjd, aldrig sedan den natt för länge sedan, då Ludvig XII dog och ut- ropare gingo omkring och ringde i sina klockor och ropade kring gatorna: den gode konung Ludvig, folkets fader, är död. Konung Mirabeau är nu den förlorade konungen, och man kan utan mycken öfverdrift säga, att allt folket sörjer honom." Hundra tusen sörjande fransmän följde Mirabeaus kista.
5, Konungadömets fall.
«Jag för med mig franska monarkiens begrafningståt, yttrade Mirabeau på sin dödsbädd; "partierna skola efter min död slitas om dess trasor."'
Konungen hade i själfva värket redan före Mirabeaus död beslutit sig för det steg, som denne så kraftigt af- styrkt såsom ledande raka vägen till undergång. I enlig- het med drottningens och hofvets råd hade han bestämt sig för att lämna hufvudstaden för att uppsöka en gräns- fästning. Stödd på sina trogna trupper och med Europas
