Sida 17
DEN 4 AUGUSTI. RÄTTIGHETSFÖRKLARINGEN. 17
3. Den 4 augusti. Råttighetsförklaringen,
Bastiljupploppet tvang konungen att uppge planerna för nationalförsamlingens kufvande med militärens hjälp. Trupperna återkallades, Ludvig XVI tog åter Necker till sin förste minister och sökte försoning med folkombuden. Tillsammans sökte de återställa lugnet i Paris, och de lyckades, till en del åtminstone. Men öfver hela Frankrike spred sig ryktet om Bastiljdagarna, och öfver allt reste folket sig. Förtrycket, de privilegierades förtryck, och de revolutionära lärorna hade 1 lång tid beredt sinnena; de sista årens missväxt och därmed följande ytterligare nöd hade ökat bitterheten och hatet. Ryktet om ständerför- samlingens inkallande hade väckt förhoppningar. Men . ännu gingo slafvarna missmodige under oket, när pu på en gång den underrättelsen lopp genom landet, att monar- kiens starka fäste och dess armé ej kunnat hålla stånd mot folket, när det gick till anfall. Och i ett nu stod det klart öfverallt, att dessa fruktade herrar i själfva värket ju bara voro några få, några hundratusen på en folkmängd af 26 millioner. Och så gingo bönderna löst på sina herrars borgar och slott, som de och deras fäder i sitt anletes svett uppbygt och underhållit, och de refvo ned dem, sleto pergamentsbrefven, som bestämde deras dagsvärks- skyldighet i stycken, och en och annan hatad borgherre, fick dela sina skatters öde. Odugligheten och vanmakten hos den bestående samfundsordningen och dess försvarare blef på en gång uppenbar. Det fanns ingenting att sätta emot de våldsamma folkrörelserna. "Det är icke revolu- tionen som förstört styrelsen," säger en fransk häfdaforskare; det är emedan styrelsen var förstörd som revolutionen tri- umferar. Från första attacken voro det beståendes repre- sentanter, förvirrade och bortkomna, utan ledning och utan stöd, inskränkta till rollen af offer för eller ovärksamma vittnen till folkmassornas öfvergrepp."”
Makten hade vid första stöten fallit ur de förra inne- hafvarnes händer. Men hvar fanns den nu? Hos national- församlingen, enligt allmänna meningen, en mening som delades af församlingen själf. Men nationalförsamlingen
