Sida 16
16 ' DEN STORA FRANSKA REVOLUTIONEN.
folket, visat sig på stridsplatsen, än så länge dock blott för att skydda sina representanter mot hofpartiets våld. Massornas maktdemonstration hade ej varit fri från grymhet och väåldsamhet. Den hade kostat blod, äfven oskyldigt blod. Det finnes många, äfven sådana som ha öppet öga för den föregående despotismens elände och som tro på frihetens välsignelse, hvilka så gripits af fasa öfver de odåd, hvartill revolutionen redan i sin början och än mer i sin fortsättning gjort sig skyldig, att de aldrig i denna stora rörelse kunnat se annat än ett blodbad, där välmenande och fintbildade mäns blod flutit för pöbelns händer. Det är sant, att man har rätt att fordra mildhet af den starke. Och det är sant, att den franska revolutio- nens historia fläckats af brott, som vanställa den illa. Men det synes oss, som om man understundom dömde väl strängt. . Först och främst har det börjat visa sig, att ett och annat af de mest upprörande brotten på revolutionens syndaregi- ster varit ren dikt af motståndarna. Men vidare! Hvad rätt har man att begära ett felfritt och ädelt uppförande af dessa väldiga massor, som af despotismens missbruk satts i rörelse och lärt känna, att deras armar förenade voro starkare än det som kallades lagens arm? Hade despo- tismen och de privilegierade gifvit exempel på en hänsyns- full maktutöfning? Hvem har mätt det oskyldiga blod, som den gamla samfundsordningen kostat Frankrike? Hvad hade man gjort för de djupa lagrens upplysning och odling i karaktär och vett, för att kunna göra sig räkning på upplysningens och odlingens frukter, när de förtryckta stodo upp för att taga rätt, där man vägrat gifva den? Man brukar med afsky tala om de djuriska instinkterna hos den upproriska pöbeln. Hvem bär ansvaret för, att stora massor af det franska folket lefde som djur, voro djur? Hvem hade dragit nyttan af de pinade och instängda djurens ansträngningar? Man kan beklaga, att ett miss- handlat vilddjur icke förstår att visa sig ädelmodigt, när det bryter sig ur sin bur, men det är lätt förklarligt och förlåtligt, om det slår klorna i sin plågoande. |
