Syndafloden

först efter upprepade befallningar, bygger fartyget, samlar i detsamma alla sina ägodelar af guld och silfver samt alla slags frön, låter därpå tjänstefolk, boskap, vilda djur samt alla sina släktingar stiga ombord. När detta är gjort ljuder sista varningen och Hasîs-Adra går själf ombord å det stora fartyget, stänger det och öfverlämnar det åt sin styrman. Sedan skildras själfva naturtilldragelsen, vid hvilken vi senare skola något längre dröja. Själfva gudarna blifva förskräckta öfver sitt värk och fly upp till Anus himmel. Gudinnan Istar klagar öfver människornas undergång, men stormen och öfversvämningen fortfara och Hasîs-Adra drifver omkring på vattnet, tilldess han slutligen stannar på Nizirs bärg, där han släpper en dufva (?), sedan en svala och slutligen en korp. Landet Nizir, på hvars bärg Hasîs-Adras fartyg strandade, är att söka öster om Tigris och utgöres af de förbärg, som genombrytas af en del bifloder till Tigris, bland andra af nedre Zab, samt begränsa det lågland, genom hvilket Eufrat och Tigris flyta. Detta bärglands högre toppar nå i medeltal endast 300 meter, men voro ändock icke öfversvämmade, ty Hasîs-Adra säger sedan: “Jag byggde ett altare på bärgets topp“. Redan nu torde det kanske vara lämpligt påpeka, att fartyget enligt Izdubarsagan rörde sig från staden Surippak vid nedre Eufrat åt nordväst till Nizirs bärg d. v. s. mot flodens lopp. Hade endast ett oerhört regnfall varit orsaken, skulle fartyget ju hamnat ute i persiska viken! Själfva afslutningen af den gamla dikten sluter sig på det närmaste till den bibliska berättelsen, eller kanske snarare tvärtom. Liksom i den mosaiska sagan lyftes här den “stora bågen“ d. ä. regnbågen i höjden, fastän det här sker af gudinnan Istar, och Êa, hafvets gud, uppträder försonande och uppmanar den stridslystne Bêl, som anstiftat öfversvämningen, att icke mera ställa till någon stor flod. Denne ändtligen blidkad stiger in i fartyget, lägger Hasîs-Adras hand i hans hustrus och upphöjer båda till gudarna samt förflyttar dem till flodernas mynning.

Dessa äro hufvudpunkterna i Hasîs-Adras berättelse för sin ättling Izdubar. Den historiska bakgrunden är otvetydig, ej minst af den nära öfverensstämmelsen med berättelser hos andra folk. Anmärkningsvärdt och egendomligt är dock, att öfversvämningen i den assyriska