Sida 339
Bells telefon. — Mikrofonen. — Öfriga telefonsystem. — Fotofonen. — Fonografcn.
Yore än telegrafen den enda gåfva, forskningen rörande elektriciteten skänkt det praktiska lifvet, kunde vi likväl ha skäl att vara nöjda. Så stora ocb ingripande äro de föJjder lian medfört. Men han utgör endast den första i en lång rad af uppfinningar, den ena mer öfverraskande än den andra, som under de senaste åren blifvit gjorda på detta område, ocli till en säkerligen ej mindre lång rad af andra, som framskymta i fjerran.
En af de yngsta bland dem är telefonen (af det grekiska ordet tele fjerran och fone ljud). Han är i sin nu varande form i sjelfva verket sa ung, att, medan namnet nu snart sagdt är i bvar mans mun, det ännu för tio år sedan endast var kändt af ett litet antal, sasom betecknande ett instrument, medelst hvilket man på afstånd kunde uppfånga toner. Han tillhörde ännu det vetenskapliga kabinettet ocb hade ej fått den utbildning, som gjorde honom duglig att tjenstgöra som medel för utbyte af verkligt tal. Men äfven i denna sin första form är lian af tillräckligt stort intresse att förtjena ett omnämnande.
Den första telefonen uppfans 1861 af professor Reis i Hamburg och består liksom alla senare apparater af samma slag af en af sänd are och en mottagare. Till afsändare användes på den reisska telefonen en »resonator» i form af en fyrkantig trälåda, som i sin ena sidovägg har ett stort rundt hål, framför hvilket ett slags trumhinna af svintann är utspänd. Midt på denna hinna är anbragt ett litet platinableck, öfver hvilket ett vid en fin häfstång fäst platinastift sväfvar. Bleck ocli häfstång äro förbundna med båda polerna i ett gal-vaniskt batteri pa det sätt, att genom beröringen mellan stift, ocli bleck strömmen framkallas, men genom deras aflägsnande från hvarandra afbrytes. Mottagaren består af en trådspiral med en tunn mjuk jernkärna af en virknåls tjocklek, och der-öfver befinner sig som resonansbotten ett lätt trälock. Så snart man nu sjunger, talar eller spelar något musikinstrument fram-
