Sida 5
Inledning.
När den engelske författaren de Foe skref sin Robinson Crusoe och berättade sin hjeltes arbeten och strider, hans fröjder och sorger, gaf han dermed en bild i smått af mensklighetens historia. Liksom den skeppsbrutne engelske sjöfararen har äfven menniskan ursprungligen blifvit kastad i land på en obebodd ö, vår i verldsrymdens ocean ensligt sväfvande planet. Men olik honom, har hon ej räddat med sig i land det minsta, hvarken kläder eller skeppsskorpor, hvarken yxa eller spik, hvarken skjutgevär eller krut. Och i olikhet med honom har hon framför allt ej heller fört med sig minnet af något, hon förut lärt och erfarit. Naken och hungrig, ett lätt byte för vilddjur och en öfvermäktig natur, står hon på stranden. Hon har sina armars muskelkraft, det är sant, och denna kraft kan genom öfning stegras till en hög grad af styrka; men hvad betyder den, åt sig sjelf lemnad, mot de väldiga muskelknippen, hvarmed naturen utrustat djurverldens jättar!
Dock, ännu en sak har hon fört med sig, men denna uppväger och ersätter också rikligt allt, hvad hon saknar: en tänkande ande, ett uppfinningsrikt förstånd. Med detta underbara verktyg bygger hon sig bostäder, gör hon sig kläder, nedlägger eller tämjer hon skogens, rörsnårens och slätternas djur, rödjer pch odlar hon vildmarken, grundar och ordnar hon samhällen, tyglar hon våldet och tillfredsställer hon alla sina mångfaldiga så väl andliga som kroppsliga behof. Från vilde, som hon först var, höjer hon sig allt mer till en odlad, en civiliserad menniska.
Denna förvandling har dock gått ytterst långsamt, och Robinsons dagar ha varit århundraden för menniskan. I kampen mot naturen har hon mycket länge varit sin motståndare fullkomligt underlägsen. Endast småningom och steg för steg har hon aflockat henne hennes hemligheter och lärt sig begagna hennes väldigaste krafter som lydiga verktyg i sin svaga hand. Från den öde stranden, der hon först stod värnlös, har hon trängt in i urskogen, öfverstigit bergen, öfverfarit hafven och
