Sida 8
områden af vetenskap och slöjd föra den menskliga odlingen framåt och uppåt.
Ty ej endast för sitt materiela välbefinnande skall menniskan arbeta. Vid sidan måste hon låta gå ett oaflåtligt sträfvande att mångsidigt utbilda, stärka och lyfta sin ande. Derförutan blir äfven det förra fältet förtorkadt och ofruktbart. Källan och bäcken, som vattnade det, ha eljest sinat ut, och hela odlingen löper fara att som den kinesiska stelna till en död mekanism, sjunka ned till en slentrian. Det är också endast i samma mån hon stärker och höjer sina andliga krafter, hon kan göra verkligt anspråk på namnet jordens herre. Utan förhäfvelse derför och ödmjukt som alla verkligt stora forskare, men som de fritt och oförfäradt tillika, använde och utveckle hon de ädla förmögenheter hon fått, ty så tyder hon bäst gåfvans mening.
*
1.
Skrifkonsten.
Bildskriften. — Hieroglyferna. — Ljudskriften. — Stenografien.
Talet är menniskans uteslutande egendom. Det är utflödet af hennes tänkande ande, och just emedan menniskan tänker, måste hon äfven tala. Djurens läten äro endast känsloljud, varnings- och lockrop med mera, hvilka hos de särskilda arterna förblifva de samma, emedan de äro dem medfödda. Det är dock icke talet, utan endast förmågan att tala, som är menniskan medfödd. Barnet måste först af andra lära sig tala, och menskligheten sjelf hade det ännu svårare i sin barndom, ty hon måste först uppfinna språket åt sig. Dervid kan väl nu ej ha tillgått på annat sätt, än att de äldsta menniskorna uppfunno åt sig ordbeteckningar för de närmaste och nödvändigaste föremålen och, sålunda börjande med ett helt litet ordförråd, efter hand utvidgade det, allt efter som behofvet kräfde. Ty behofvet har varit menniskans förste och egentlige språkmästare, liksom det öfver hufvud varit den stora driffjädern för alla menskliga framsteg.
Ett annat slag af det ömsesidiga meddelandet är min- och åtbördsspråket. Det måste ha legat närmare till hands än
