Sida 252
Guldsmeds- och juvelerarkonsten
252
GULDSMEDS- OCH JUVELERARKONSTEN.
pålägga henne regelns bojor, tog hon snart till den grad öfverhand, att, om man också vill anse det naturalistiska som utmärkande för den senaste tidenskonstuppfattning, det likväl ej gerna kan blifva tal om någon egentlig nyare stiL Denna ända till illusion drifna efterbildning af naturalster, i synnerhet ur djur- och växtriket, hvars berättigande ur estetisk synpunkt nästan helt och hållet måste förnekas, då ändamål och betydelse, afsigt och form nästan alltid stå i den mest skärande motsats, är ett svårt misskännande af konstens uppgift, och så fulländade än denna periods alster i afseende på det tekniska utförandet ofta äro, kunna de dock derför i de flesta fall ej göra anspråk på ett verkligt konstnärligt värde.
Först de senaste årens ornamentik röjer ett fortskridande till något bättre derigenom, att hon allt mer lemnar den naturalistiska vägen och vänder tillbaka till de motiv, forntiden lemnat oss i arf. Derför bära äfven våra
bästa nyare konstverk i sin utsmyckning till största delen renässansens prägel, och de tongifvande konstnärerna inom alla grenar tyckas ha gjort till sin uppgift att för oss åter framkalla och upplifva denna sista stora och rika stilperiod.
Men vi vilja nu tillse* h vilka föremål det är, som företrädesvis genom ornamentet erhålla en sådan betydelse eller rättare sagdt medgifva det en sådan utveckling, att skönhet och dyrbarhet, troget understödjande hvarandra, deraf kunna frambringa ett verk för förhöjd lefnadsnjutning, en lyxvara. Bygnadskonstens skapelser lemna vi härvid af lätt insedda orsaker å sido; deremot torde vi ej sakna anledning att utom guldsmedens och juvelerarens arbeten äfven draga några andra områden inom kretsen af vår betraktelse. Gränser låta ju i allmänhet ej så skarpt utstaka sig, och det rike, som konsterna försköna, skulle egentligen ej hafva några gränser alls.
Den nyaste tiden har till lif återväckt känslan för det skönas bildande makt, hvilken i århundraden måst underordna sig det nödvändiga, och konst och industri börja åter, sedan de länge stått nästan fiendtligt emot hvarandra, systerligt räcka hvarandra handen. Man börjar småningom åter fatta, att hvarje redskap ej blott kan gagna, utan äfven fröjda. Hvar enda sak kan närmas till en skönhetside, och konsten utesluter intet material. Det är en falsk åsigt, att blott parisk marmor, guld, ädla stenar och det kostbara siiket förtjena bringas i skön form. Dermed skulle alla de, som ej förmå skaffa
Fig. 275 — 277. Romanska altarljusstakar af brons irån 11 :e århundradet.
På sidan nämns
Källa: Internet Archive · ·











































































































































































































































































































































































