En färd genom verldsrymden

neras) dessa sammansatta kroppar, hvarvid syret frigöres, medan deremot kolet och vätet ingå förening och bilda växtämnen. För att denna process skall kunna försiggå, veta vi af erfarenheten, att det blott fordras fuktighet och ljus (inclusive värme) såsom yttre betingelser. Vidare veta vi, att det animala lifvet, för att kunna framträda och fortvara, ytterst beror af växtriket, direkt eller indirekt. Nå väl, hvad är nu hemligheten af denna egendomliga anordning i tillvarons ekonomi? Någon ting på det hela taget mycket enkelt, såsom vi skola söka visa.

Hvar och en vet, att det fordras en ej obetydlig mekanisk styrka för att afslita den finaste ståltråd, och att det skulle fordras en snart sagdt otrolig sådan för att afslita (icke afbryta) en jernstång af endast 1/2 tums genomskärning. Hvar och en vet äfven, att det motstånd, som i ett sådant fall måste öfvervinnas, intet annat är än den kraft, som under namn af kohesion hindrar tingen att sammanfalla till stoft. En frände till kohesionen är den s. k. kemiska affiniteten, d. v. s. den kraft, som tvingar de olika kropparnas atomer att med hvar andra ingå föreningar och hvilken syret äger till alla enkla kroppar utom fluor. Denna kraft skulle vi kunna säga är ännu väldigare än kohesionen, och det inses derföre, att det måste fordras en betydlig styrka för att skilja i sär tvenne genom densamma förenade atomer. Också fordras det för att i trädens blad slita kol- och väteatomerna från syrets en kraft, som då man tager i betraktande hela växtriket är så oerhörd, att endast solen kan komma ut med att lemna den. Denna kraft är värme, som under form af solstrålar sändes oss i 500—800 billioner etervågor för hvarje sekund Man skall bäst kunna göra sig en ungefärlig föreställning om hvilket jättearbete, som här föreligger, då man besinnar, att bildningen af de stenkol, som endast under ett år upphemtas ur våra grufvor, en gång kostat solen ett arbete eqvivalent med hvad 150,000,000 hästar, sträfvande dag och natt, under samma tid skulle förmå åstadkomma. Men solen gör icke för intet sitt dagsverke. De utgifter uppfostran af floras täcka barn kosta henne, måste en gång värda betalade till den »yttersta Skarfven», om ock först efter tusental af sekler.