Sida 117
IV. Lifvet i verldsrymden
Ehuru kol-, syre- och väteatomerna genom den mäktige tvingas att slita sina föreningsband, sträfva de dock så länge de äga sin affinitet qvar — och den skola de i evighet bibehålla — att vid första möjliga tillfälle ingå nya förbindelser, och här går intet ögonblick oanvändt förbi. Det är lätt att inse, att hvad som sålunda händer med de från hvar andra skilda atomerna i sjelfva verket intet annat är än en summa af potentiel energi, som tilldelas dem, precis som fallet är med t. ex. en sten, som hissas några fot i höjden. Den potentiela energien hos den upphissade stenen förvandlas i fallet till en absolut lika stor summa af aktuel sådan, hvarvid en lika stor mängd arbete uträttas som den, hvilken fordrades för att hissa stenen upp till fallhöjden.
Nåväl, allt detta kunna äfven våra atomer. Vid lösningen från hvar andra blifva de, bildlikt taladt, upphissade till en höjd, derifrån de likt stenen en gång skola nedfalla och då visserligen lika litet som denna utan effekt. Det kraftkapital, solens starka arm vid upplyftningen får släppa till, tages af atomerna i förvar under form af potentiel energi, och effekten af dess förvandling till lefvande kraft (aktuel energi) är vida underbarare än allt hvad Rhens och Donaus höljer förmå åstadkomma. Men huru faller nu denna väldiga tyngd, som i växtriket blifvit upplyftad? I oräkneliga afsatser och under oräkneliga förhållanden: i den vissnade blommans upplösning på fältet, i kanones åskor, i djurens kroppar, i den ilande bloddroppen i skaldens tinning, och hvem kan säga dem alla? men ständigt med samma resultat: värme, ständigt med samma produkt: kolsyra och vatten. När en kanon affyras, bereder kanoniern endast de i krutet frånskilda kolatomerna tillfälle att åter förena sig med syret, och i en knallgasexplosion försiggår en liknande förening mellan syret och vätet. Så ock inom den djuriska organismen.
Dels direkt från växtriket och dels från andra djur (således indirekt från växter) hemtar hvarje högre organism sin föda (hufvudsakligen kol och väte). I blodmassan sammanträffa kolatomerna med det genom respirationen upptagna syrets och verkställa genom förening med dessa sitt fall från den potentiela energiens höjd till den nivå, derifrån solen
Källa: Project Runeberg ·
