Sida 163
V. Astronomiens historia
man sin tillflykt till de skamligaste vapen. List och lögnaktiga ränker af alla slag anlitades. Pinsammast af allt är, att midt i detta hvimmel af de gemenaste nedrigheter, är det kyrkans förnämsta målsmän, som spela huvudrollerna, och särskildt har erkebiskopen af Pisa gjort sig förtjent af tillägget: »mensklighetens uslaste fiende». Sedan Galilei i trots af alla möjliga hinder lyckats utgifva sin verldsbekanta »dialog om de trenne verldssystemen» och deri, med öfverlägsen skärpa åter trädt i opposition mot kyrkans verldsuppfattning, blef han, liksom 1615 genom den trolöse Pisa-
prelatens lögner, åter igen genom samma medel bragt i inqvisitionens våld, och nu begick kyrkan ett af de svåraste bland sina oräkneliga missgrepp och fälde en dom, som inför den senaste efterverld skall väcka den djupaste harm. Svag af ålder och hotad med tortyr, tvangs slutligen den gamle mannen, sedan hans skrifter blifvit fördömda, att inför inqvisitionens tribunal afgifva följande återkallelse af sina läror: »Jag, Galilei, i mitt sjuttionde år, här som fånge liggande på Jena inför edra eminenser och hafvande för ögonen de heliga evangelierna, hvilka jag nu vidrör med mina händer, jag af svärjer, afskyr och förbannar villfarelsen och kätteriet om jordens rörelse». Vidare måste han edligen lofva att åt inqvisitionen öfverlåta alla, som han funne omfatta den fördömda läran. Den olycklige var krossad för sitt återstående lif. På sätt och vis återfick han väl sin
Galileo Galilei.
Källa: Project Runeberg ·