En färd genom verldsrymden

holländaren Johan Fabricius samma upptäckt, hvilken han redan den 13 Juni 1611 offentliggjorde, således nära ett helt år, innan Galilei (den 4 maj 1612) offentliggjorde sin. Ännu en tredje forskare, Kristofer Scheiner, kan berömma sig af upptäckten, som synes af hans redogörelse derför af den 12 November 1611.

Lägger man nu till dessa och andra denne store mans upptäckter äfven den af lagarna för kroppars fall och pendelns svängning, ha vi ett vetenskapligt storverk, som i vår tid skulle tillförsäkra sin upphofsman verldens oinskränkta beundran. På sin tid åter verkade dessa sanningar som en bomb i ett krutfat och uppväckte i det teologiska lägret en storm af hat och förföljelse, som slutade med Galileis undergång. Genom upptäckten af Venus' faser och Jupiters månar hade Kopernikus' system vunnit en lysande bekräftelse, jorden blifvit ett obetydligt, kring solen rullande klot, och den likaledes roterande solen bekajad med hastigt vexlande fläckar, »större än medelhafvet och Afrika», såsom Galilei yttrat sig. Det var något oerhördt! Laktantius' och Kosmas' sinnrika lära att jorden vore formad som en lång låda i likhet med det judiska tabernaklet, Aristoteles' lära om himlens oföränderlighet, ja hela medeltidens vetenskapliga uppkok var i största fara, och hvad som var värst af allt, om jorden vore en planet och lik de andra planeterna, hvad hindrade då att äfven vilja befolka Mars och Jupiter o. s. v.; men huru kunde Adam vara dessa menniskors stamfader? Nej sådana gudlösa läror måste förhindras, och redan 1615 inkallades Galilei inför den heliga domstolen i Rom. Förgäfves försvarade han sig med att han i sitt teleskop hade sett såväl solfläckarna som Venus' faser och Jupiters månar. Man invände, att man för att se dessa månar måste göra instrument, som skapade dem och att hvad solfläckarna och faserna anginge, vore det djefvulen, som förvridit astronomens syn. Slutet blef, att läran om jordens rörelse m. m. fördömdes såsom »kättersk och stridande mot den sanna tron». Galilei återfick väl den gången sin frihet, men hans lära var farlig för kyrkans på de fräckaste lögner hvilande makt, och han måste störtas. Man beredde sig till den afgörande striden, och för att vara så mycket vissare om segern, tog