Sida 158
V. Astronomiens historia
ifrån att forska i sådant, som är otillbörligt». På ett annat ställe begagnar han följande bevisföring: »Det är orimligt och just för den skull troligt. Det är fullkomligt visst, emedan det är omöjligt o. s. v.» »Credo, quia absurdum»*) var mensklighetens lösen gent emot all positiv forskning, de vanvettigaste orimligheter af alla slag uppblomstrade och hvarje förnuftig tanke var en synd. Det framträdande påfveväldets hänsynslösa sjelfviskhet fullbordade slutligen det förnuftiga tänkandets likbegängelse, och nu var allt förberedt för dessa kyrkans illbragder, som fylla historiens svartaste blad och tillskyndat myriader oskyldiga menniskor namnlösa lidanden och den qvalfullaste död och ännu i sina verkningar hemsöka otaliga menniskor i verldens alla länder.
Det var Nikolaus Kopernikus, som upptog den grekiska forskningens eliasmantel och kallade till nytt lif, hvad forntidens störste tänkare mer eller mindre klart hade anat. Men när astronomien efter en mer än tusenårig sömn sålunda firade sin återuppståndelse, var menskligheten så försjunken i vidskepelse och försoffning, att sanningen var henne en galenskap. Hon förklarade derföre vetenskapen denna sorgligt ryktbara strid på lif och död, som kraft så många offer och hvars efterdyningar ännu i dag skulle tända kättarebål för tänkaren, om blott ej sanningen numera vore mäktig nog att förhindra det. Så väl himlen som jorden lade kyrkan förstått att bringa i öfverensstämmelse med sina intressen och var fast beslutad att ej lemna några tvifvel på sina lärors riktighet ostraffade. Väl hade Kolumbus 1492 upptäckt en ny verld och, hvad som var ännu värre, Magelhaens 1520 bevisat jordens runda form och tillvaron af antipoder, men tack vare påfve Alexander VI, som 1493 genom en bulla förklarat jorden vara platt som en skifva, kunde man lugna sig. Värre var det att angripa teologernas vackra lära om kristallhimlarna och jordens orörlighet, en lära, som emellertid nu stod på väg att förvisas till de afmönstrade relikernas skräpkammare.
Kopernikus, född 1472 i Thorn, hade redan som 20-årig yngling i Krakau börjat sina astronomiska observationer; der-
*) Jag tror, emedan det är orimligt.
Källa: Project Runeberg ·