En färd genom verldsrymden

dre värdigt en filosof, än att tala om sferer och tro på flere himlar. Hvarje himlakropp har, om man så vill, sin egen himmel, sin atmosfer, för ögat liknande ett hvalf; men egentligen gifves det blott en himmel, den omätliga stjernoceanen, inom hvilken verldar i oändlighet med sina befolkningar rulla fram. Denna sanning uppenbarar sig för vårt förnuft med oförgänglig klarhet». I ett annat arbete heter det: »Öfvertygelsen att det fins en mästare, som ordnat och uppehåller ett oändligt universum, fröjdar den vises själ och kommer honom att förakta de låga själarnas skräckbild, döden». Ett sådant språk kunde naturligtvis under dessa lögnens tider ej få fritt passera. Den modige sanningskämpen jagades från land till land, kastades slutligen i ett sexårigt fängelse, hvarefter han, då han vägrade återkalla sina läror om verldsrymden m. m., blef dömd till döden och i sitt 50 år, den 17 Februari 1600, lefvande bränd. Han dog frimodigt som han left för sanningar, som hans själ ej kunde förneka. Hatet strödde hans aska för vinden, som dock alltid på sitt susande språk skall vittna för verldens millioner om lögnens blodiga men vanmäktiga försök att släcka den gudomliga sanningens eld på jorden. Brunos öde hade redan 1327 drabbat den 70-årige Cecco d'Ascoli, emedan han hade påstått, att jorden rörde sig, och då Pietro d'Albano, hvilken likaledes skrifvit en afhandling i astronomi, genom en naturlig död undgick bålet, brändes han in effigie. 1625 uppgräfdes och brändes liket af den lärde Antonio de Doniinis, som äfvenledes dött i fängelse för sin vetenskap, enkanneligen för några, som det troddes, mot bibeln stridande föreställningar i astronomi. Campanella (f 1639) försmäktade i ett 24-årigt fängelse och underkastades sju gånger den gräsligaste tortyr för, som man lät påskina, politiska orsaker, men i sjelfva verket för att han hade påstått att solen, månen och stjernorna äro föränderliga, jämte andra liknande mot Aristoteles och Thomas db Aqvino stridande läror.

På kyrkomötet i Toulouse 1229 hade påfve Innocencius III skänkt verlden den nedrigaste institution, som någonsin sett dagen: inqvisitionen, och sedan samme påfve 1232 öfverlemnat den inqvisitoriska lagskipningen åt domi-