En färd genom verldsrymden

163

Johan Kepler föddes i Wurtemberg den 27 December 1571. Hela hans lif var en oafbruten kedja af vedermödor. Fattigdom och nitiske presters förföljelser voro hans ständiga följeslagare. Den protestantiska ej mindre än den katolska kyrkans tjenare sökte på allt upptänkligt sätt kringskära den så förhatlig vordne forskaren, inspärrade honom i fängelse och skulle intet hellre sett än hans fördömande som kättare. I Regensburg slutade han, utmattad af hunger och ansträngning, sitt lif den 15 November 1630. På hans graf tolka följande af honom sjelf författade sköna ord på samma gång hans storhet och förgänglighet:

»Mensus eram coelos, nunc terrse metior umbras, Mens coelestis erat, corporis umbra jacet.» Med Galilei och Kepler hade astronomien tagit ett ofantligt jättesteg framåt. Hvad Kopernikus så att säga postulerat, hade af dem bevisats och den heliocentriska hypotesen blifvit en vetenskaplig verklighet. Icke desto mindre qvarstod dock astronomien ännu på så att säga deskriptivens ståndpunkt, så till vida att den väl påvisat något faktiskt varande, men icke på något sätt förklarat detta varandes kausala förutsättningar. Hvarföre planeterna röra sig i så beskaffade ellipser och med sådana medelafstånd och inbördes hastigheter som i de keplerska lagarna angifves, det var en fullkomlig gåta, och de sätt, som tillgrepos för att förklara fenomenet, voro helt och hållet ovetenskapliga. Snart föddes emellertid den man, som, har någon sagt, skulle tyda skapelsens största sfinxfråga. Denne man var Isak Newton, »verldens störste naturforskare»*). Född den 25 December 1642 af en »för djup eftertanke berömd moder», fick han först vid 18 års ålder börja sina studier, men hans ovanliga gåfvor upphjelpte snart denna förlust. Nio år efter det han som lärjunge för första gången gjorde sitt inträde vid Cambridges universitet, föreläste han der som professor. Han har som matematiker förevigat sitt namn bland annat genom differential- och integralkalkylens upptäckande (Leibniz

*) »Newton», säger Lagrange, »är icke allenast den störste af alla naturforskare utan äfven den lyckligaste; ty det fins blott en allmän verldslag att upptäcka», och Mädler anmärker, »att Newton icke är en konung utan konungen i vetenskapens rike».