Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Åland

Ämne: Finlands landskap och gränstrakter · Finland: socknar, pastorat och härad

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 18 (1894), sp. 405–409 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Åland (F. Ahvenanmaa, se d. o.), »vattenland», är den sammanfattande benämningen på det finska landskap, hvilket består af en mängd större och mindre öar och holmar på gränsen mellan Östersjön och Bottniska viken, på omkr. 60° 15' n. br., samt skiljes från den svenska kusten genom Ålands haf och från den finska genom Skiftet (fjärdarna emellan den åländska och den finska skärgården). Hufvudön och medelpunkten i denna skärgård, hvilken bildar liksom en brygga mellan den skandinaviska och den finska halfön, bär namnet Fasta Åland, till skillnad från de kringliggande mindre öarna. Ögruppens utsträckning från Signildsskär i v. till Brandö-Jurmo holme i ö. är omkr. 110 km. och från Saggö i n. till Lågskär i s. omkr. 65 km. Ytinnehållet anses vara omkr. 1,350 qvkm. Folkmängden uppgick 1890 till 21,500 pers. »Fasta Å.», som har en utsträckning i n. och s. af 50 km. och i ö. och v. af 40 km., är på alla håll sönderskuret af vikar och sund. Från s. ö. intränger den sent tillfrysande hafsviken Lumparen, som till följd deraf att mynningen stänges af öar mera liknar en stor insjö än en hafsvik. På sydvestra kusten bildar Ålands haf Torpby-viken och den såsom god hamnplats kända Sviby-viken. Å sin sida bildar Lumparen många vikar, bland hvilka må nämnas i n. den smala Kastelholmsviken, som tränger förbi Kastelholms slotts ruiner, och Karnäsfjärden, som genom Färjesundet grenar sig långt in i landet med Ödkarby-vik och Saltviksfjärden. Genom Lemströms kanal, som öppnades för trafiken 1882 och afskär (vid Önningeby) näset vid Lemström, står Lumparen äfven åt s. v. i förbindelse med Östersjön. Från n. v. intränga Finnbo- och Pantsarnäsfjärdarna, hvilken senare fortsättes djupt in i Hammarlands socken af Postadfjärden. Vestra kusten är vida mindre sönderskuren än den norra och den östra. På träsk och små insjöar är rikedomen stor. Talrikast förekomma dylika i norra delen (Geta och Saltviks socknar). Till omfånget äro de dock obetydliga. Ögruppen, hvilken i det närmaste omsluter hela Fasta Å., breder ut sig företrädesvis mot finska sidan, der den på andra sidan om Skiftet mötes af Egentliga Finlands skärgård. — De förnämsta holmarna äro: i v. Eckerö, som är skild från Fasta Å. genom det långsmala Marsundet; i ö. Vårdö Kyrkland, som jämte sin skärgård afskiljes från Fasta Å. genom Vargata 8 km. breda fjärd; i s. ö. Lumparland, en genom Lumparen från Fasta Å. afskild stor holme, samt Föglö skärgård och Kökarskären, den förra skild från Lumparland och Fasta A. genom Föglöfjärden, de senare belägna tämligen långt ut i Östersjön. I ö. bildas öfvergången till Egentliga Finlands skärgård af Kumlingeskären, genom Delet skilda från Vårdö skärgård, och Brändöskären, som genom Lappvesi fjärd skiljas från Kumlingeskären. — Fasta Å. liksom hela Åländska skärgården hvilar på berggrund, som öfverallt stiger i dagen, men icke når synnerlig höjd. Hvad som främst tilldrager sig iakttagarens uppmärksamhet är den rödbruna färgen hos klipporna, hvilka bilda såväl den yttre skärgårdens nakna, mjukt afrundade berg och skär som de vackra, skogbeväxta, ofta tvärbranta höjderna i det inre af landet. Norra delen af Fasta Å. (Geta socken) utmärkes särskildt af väldiga, ödsliga, af gles skog betäckta bergpartier. Äfven i mellersta delen (Saltviks socken) förekomma höga, branta berg, men endast i nordliga delen af detta område bilda de större, sammanhängande komplexer; i den sydligare delen är landet redan mindre kuperadt, och i Jomala socken, på södra kusten, förekomina jämförelsevis stora slättmarker. Starkt kuperade äro dock områdena i Sunds och Finnströms socknar. Eckerö bildar hufvudsakligen en enda låg och flack bergplatå, här och der skyld af ett tunnt grus- eller lertäcke. Den allmännast förekommande bergarten är »rapakivi» (se d. o.). Det högsta berget är Orrdalsklint, i Saltviks socken (132 m. öfver hafvet). Berggrundens höjdmaximum befinner sig i n. och n. ö.; ju längre man kommer mot s. v., dess lägre blifva trakterna. Stränderna, särskildt på norra och mellersta delen af Fasta Å., utgöras ofta af brant stupande bergväggar, hvilkas höjd går upp ända till 30 m. — Ytterst klippiga äro äfven skären, särskildt i hafsbandet och mot finska sidan. De hafva der ett kalt och ödsligt utseende, beklädda endast med låga buskar och gräsväxter. Längre in i skärgården och på de större landen blir växtligheten deremot rikligare. Icke sällan äro de större holmarna skogbeväxta ända till stränderna. Först vid de inre vikarna finner man emellertid den leende skärgårdsnatur, för hvilken med rätta Å. blifvit så bekant. De allmännaste trädslagen på de längst ut i hafvet belägna skären äro en och al samt dernäst nödvuxen och knotig tall. På de större öarna blir tallen vanligare samt förekommer stundom i rätt vackra exemplar i dalsänkorna, der äfven kraftiga granar anträffas. På högt belägna ställen, utsatta för väder och vind, antager granen ofta en egendomlig form, i det den breder ut sig till låga buskar, hvilkas vidt kring marken krypande grenar äro mycket tätt bevuxna med barr. Näst efter tallen är ung björkskog tämligen allmän, och derefter torde hasseln följa. Sällsyntare äro hägg, rönn och ask. Eken synes åtminstone på Fasta Å. fordom förekommit rikligare. Klimatet är mildt och fuktigt, till följd af hafvets närhet, hvarför floran är mycket rik. Detta är särskildt fallet med örtväxterna, men äfven ovanligare större trädslag, såsom äppelträdet, getapel, berberis, brakved och hagtorn växa vilda. Sägnen förtäljer, att Å. i forna tider varit beklädt med väldig skog, som varit tillhåll för elgar och andra, äfven i det inre Finland sällsynta djurslag. Numera äro skogarna i hög grad uthuggna, så att gröfre virke knappt någonstädes står att få. Och elgen, som fordom flere gånger derstädes jagats af Sveriges konungar och hof, har sedan slutet af 1700-talet varit utrotad; den siste säges hafva blifvit dödad år 1778. De största skogsmarkerna finnas i de östra delarna, i södra Hammarland, i sydvestra Jomala, i Sund och i sydvestra delen af Eckerö. Till följd deraf att den nakna berggrunden intager så stor del af landet är den odlingsbara jordens areal icke stor. Deremot är den mycket bördig samt tämligen tagen i anspråk af odlingen. Den utgöres på de flesta ställen af kalkhaltig, hvarfvig lera eller mergeljord eller ock af kalkhaltigt kross-stensgrus. Minst fruktbar är jorden i Lemland, der mergeln är sällsyntare och leran mångenstädes betäckes af djupare sandlager. I skärgården och i nordöstra delen af Fasta Å. är den odlade jorden af ytterst ringa omfattning. Ehuru äfven hvarje möjligt tillfälle att uppodla marken användes, är åkerjorden der för inskränkt för att fylla befolkningens näringsbehof. I dessa trakter utgöra derför fiske samt jagt på själ och sjöfågel äfvensom skepps- och fraktfart hufvudnäringarna. Särskildt den sistnämnda näringen är på Å. öfver hufvud taget synnerligen allmän. Skeppsandelar egas af nästan hvarje bonde eller torpare. De längre från kusten belägna trakterna äro naturligtvis mera hänvisade till jordbruket, som står högst i södra Saltvik, i Finnström, äfvensom i Sund och Jomala. Äfven boskapsskötseln är i de inre delarna af Fasta Å. icke obetydlig. Å. är jämförelsevis tätt bebygdt. Sällan färdas man några kilometer utan att träffa på bebodda ställen. Glesast befolkade äro sydöstra Jomala, södra Hammarland och Eckerö; tätast åter trakten kring Jomala kyrka, Sund och södra Saltvik. Folkets bildningsståndpunkt är jämförelsevis hög — den har dock erhållits mest på sjöresor — och välståndet i allmänhet godt. Å., som hör till Åbo och Björneborgs län samt till Åbo ärkestift, har endast en stad, Mariehamn, vid Svibyviken. Administrativt bildar Å. Ålands härad, med 5 länsmansdistrikt under Åbo och Björneborgs län. I judicielt afseende lyder Å under Åbo hofrätt och i ecklesiastikt till Åbo ärkestift. På Å. finnas 11 socknar och 4 kapell.

Flere omständigheter tyda på att Å. redan före den tid, då Erik den helige förde kristendomen till Finlands folk, emottagit sin skandinaviska befolkning samt varit ett kristet land. Om det förra tala bl. a. på Å:s jord, särskildt i Saltvik och Finnström, talrikt förekommande ättehögar af skandinaviskt ursprung, om det senare bl. a. förhållandet att Olof den helige under den äldre kristna tiden varit Å:s skyddshelgon (hans bild har äfven prydt och pryder Ålands lands- och häradssigill). Åländska kyrkor, som tidigast i handskrifna urkunder omnämnas, äro Saltviks (1322) och Finnströms (1318). Sannolikt äldre än något af dessa är Lemböte kapell i Lemland, hvilket — numera en ruin — haft namn efter den helige Olof, och hvilket i sin form säges mycket påminna om det forna Odenstemplet i Gamla Upsala. De förnämsta af Ålands fornminnesmärken äro för öfrigt ruinerna af Kökar kloster (se d. o.) samt Kastelholms slott (se d. o.). Under långa tider är nämnda slotts historia hela Ålands. Till senare tids krigshistoriska minnen höra Bomarsunds fästningsruiner i Sunds socken. Jämte Finland afträddes Å. med sin skärgård genom freden i Fredrikshamn d. 17 Sept. 1809 till Ryssland. Om folkresningen derstädes 1808 se Gummerus. Jfr Radloff: »Beskrifning öfver Åland» (1795), H. Hofberg: »Kurze übersicht von den alterthümern der åländischen inselgruppen» (1877), samt K. A. Bomansson: »Skildring af folkrörelsen på Åland 1808» (1852), »Finlands fornborgar. 1. Kastelholm» (1856) och »Om Ålands fornminnen» (1858). A. G. F.

Å:s folkmål förete, såsom man af landskapets geografiska läge äfven kan förmoda, vissa likheter med språket i Sverige, särskildt Roslagsdialekten. Detta gäller i synnerhet Fasta Å. Sålunda iakttager man der högsvenskt långt a (ofta), ett tämligen spetsigt långt u, »labio-gutturalt» sch-ljud, superlativ på -ist (jfr Schagerström: »Vätömålet», i »Sv. landsmålen», bd II). Allmännare utbredda öfver det åländska området äro det ständigt öppna ö-ljudet (jfr Vätömålet) samt det postdentala d (i Finland så godt som öfverallt supradentalt); likaså klingar den åländska accenten i fortlöpande tal icke »finsk»; af rospiggens allmänt bekanta bruk eller missbruk af h kunna spår förmärkas på Å. Anmärkas bör vidare, att den i Finlands svenska folkdialekter allmänt förekommande förbindelsen kort vokal + kort konsonant i hufvudtonig stafvelse icke återfinnes på Å. I vissa fall har konsonantljudet förlängts, der riksspråket företer lång vokal, t. ex. bitte = bitit, finnu = fena (i östra skärgården och Kökar). Dock är åländskan obestridligen att räkna till de finländska dialekterna. De enskilda orden uttalas alltid, fristående, med finsk accent; bestämda vidfogade artikelns -n i fem. sing. och neutr. plur. har bevarats; ljudförbindelserna mbl, mbr, lg, rg äro i de mera fornartade dialekterna allmänna; gammalt ld bibehålles utan assimilation o. s. v. Sitt förråd af ord, som icke återfinnas i riksspråket, synes åländskan mestadels hafva gemensamt med öfriga svenska dialekter i Finland. I allmänhet öfverensstämmer folkspråket på Å. närmast med de vestfinska (och österbottniska) dialekterna. Det eger s. k. tjockt (kakuminalt) l samt r- och l-supradentaler; k, sk och g förmjukas framför len vokal äfven uti inljud (utom på Fasta Å., hvars språk i ytterst hög grad påverkats af de bildades tal, samt i Föglö); bestämda vidfogade artikeln är i sing. för starka maskulina -in, för starka feminina -en o. s. v. Med Närpesmålet i Österbotten har språket i Å:s östra skärgård och Kökar de mouillerade l- och w-ljuden gemensamma; dessa ljud äro af hög ålder. Med Vöråmålet i Österbotten förete samma dialekter äfvensom Föglömålet den likhet att äfven starka feminina i plur. utgå på -or (t. ex. ängor, kärngor). — Under inflytande af de bildades språk hålla de gamla diftongerna i åländskan på att försvinna; på Fasta Å. och på Föglö hafva de redan för lång tid tillbaka öfvergått till enkla vokaler. — Jfr A. Karsten: »Om Kökarsmålet» (i »Sv. landsmålen», 46:te h.), med hvilket folkspråket i Å:s hela östra skärgård (Kumlinge, Sottunga, Brändö) mycket nära öfverensstämmer. H. B.