Bernhard

Bernhard, hertig af Sachsen-Weimar, den yngste af hertig Johan III:s åtta söner, härförare, föddes 1604 i Weimar. Hans håg förde honom vid mycket unga år ut i det stora tyska kriget. Han kämpade under Mansfeld vid Wiesloch 1622, under Georg Fredrik af Baden vid Wimpfen s. å., under Kristian af Braunschweig vid Stadtloo 1623. Derefter gjorde han resor i England och Holland. 1625 gick han i Kristian IV:s tjenst och fick af honom ett rytteriregemente, med hvilket han led nederlag i Holstein 1627. S. å. finner man honom hos holländarna vid belägringen af 's Hertogenbosch. När Gustaf II Adolf uppträdde i Tyskland, synes B., liksom flere andra tyska furstar, i början hafva tvekat att sluta sig till honom. Efter inledda underhandlingar infann han sig dock ändtligen i svenskarnas läger vid Werben sommaren 1631. Hans tapperhet förskaffade honom en utnämning till öfverste för lifregementet till häst. I Leipzig-slaget deltog han icke, men kort derefter slöt han i Erfurt förbund med Gustaf Adolf och följde honom sedan under det segerrika tåget genom Franken mot Rhen. När konungen i början af 1632 från Mainz bröt upp till Franken, qvarlemnade han trupper under befäl af B. och pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld. Oenighet mellan dessa båda furstar förmådde snart konungen att skilja dem åt. I spetsen för en härafdelning framträngde B. derefter till Bodensjön och hade redan inbrutit i Tyrolen, då han återkallades till Nürnberg af konungen, som der slagit läger midt emot Wallenstein. När Gustaf Adolf i början af Sept. vände sig mot Bajern, gaf han hertigen i uppdrag att bevaka Mainfloden. Det dröjde ej många dagar, innan äfven Wallenstein lemnade sitt läger utanför Nürnberg; han tågade mot norr, ville intaga Thüringen och Weimar samt ämnade på detta sätt afstänga svenskarna från Östersjön. Det blef B. förbehållet att göra denne plan om intet; han skyndade sig att besätta Thüringerpassen och försvarade dem sedan mot Wallenstein, hvilken nu i stället inföll i den sachsiske kurfurstens land. I Schleusingen (Thüringen) sammanträffade B. med Gustaf Adolf, hvilken ilade den betryckte kurfursten till hjelp. Hertigen var missnöjd öfver att han ej ensam fick utföra striden mot Wallenstein, och han dolde icke sina känslor. Emellertid följde han den svenske konungen, och i slaget vid Lützen var det B., som efter dennes död öfvertog högsta befälet och förde den fallne hjeltens här fram till seger. Han var då endast 28 år. -- Någon tid efter slaget delades den svenska hären. B. bröt i Jan. 1633 med en afdelning upp och tågade öfver Thüringerwald till Franken, och i April s. å. förenade han sig vid Donauwörth med Horn. Hvarken nu eller längre fram rådde full enighet mellan dessa fältherrar, och denna omständighet blef olycksbringande för de svenska vapnen. Ett infall skedde i Bajern, men efterföljdes af återtåg. Äfven om icke B., såsom Kristina trodde, stiftade den sammansvärjning mellan officerarna, hvilken utbröt kort derefter, yttrade han dock, att deras fordringar voro billiga, ehuru ordalagen voro för hårda, och han försummade icke det nu sig erbjudande gynsamma tillfället att göra gällande sina egna anspråk inför Oxenstjerna, styresman i det nyss stiftade Heilbronnska förbundet. Han tilltvang sig biskopsdömena Bamberg och Würzburg såsom län under den svenska kronan. Sedan han skilt sig från Horn, intog han i Nov. 1633 den vigtige staden Regensburg, hvars katolska presterskap rönte en omild behandling af den stränge protestantiske fursten. När Wallenstein i början af 1634 stod redo att affalla från kejsaren och genom bud på bud yrkade en förening mellan sig och B., samlade denne, trots sitt starka misstroende till den tvetydige fältherren, sitt folk i närheten af den böhmiska gränsen. Vid underrättelsen om mordet i Eger ryckte han fram för att begagna sig af förvirringen i Wallensteins här, men såg sig snart nödsakad att återvända. Ehuru han åt sin uthungrade här hade egna förråd af lifsmedel i Würzburg, öppnade han icke dessa, utan förde sina trupper plötsligt nästan på fiendevis in i Schwaben till de trakter, som voro afsedda till underhåll för Horns folk. Ett ovänligt möte mellan båda fältherrarna egde rum i Ulm. I Juli 1634, då Regensburg allvarsamt hotades, måste de förena sig. De lyckades ej rädda denne stad, skilde sig åter och förenade sig å nyo. De skulle undsätta det belägrade Nördlingen. När de framryckte till dess hjelp, invecklade B:s häftighet dem i en strid, innan de förstärkningar kommit, som de skulle invänta. Slaget vid Nördlingen, som, börjadt d. 26 Aug. 1634, egentligen utkämpades dagen derpå, blef ett fullkomligt nederlag för Sveriges vapen. Horn tillfångatogs och B. flydde. -- Med de trupper, som B. lyckats hopsamla, gick han öfver Rhen vid Mainz. Snart mottog han af Heilbronnska förbundet öfverbefälet. Efter ett olyckligt anfall på Frankfurt a. M. gjorde han i Sept. 1635 ett ärofullt återtåg till Metz. Frankrike, som hade afslutit ett fördrag med Heilbronnska förbundet och sedan förklarat Spanien krig, sökte nu, i hopp att derigenom fästa segern vid sina fanor, draga den berömde fältherren på sin sida. I Okt. 1635 ingick detta rike med B. ett fördrag i S:t Germain. Han skulle få Elsass och Hagenau samt årligen en viss penningsumma, mot det att han hölle 12,000 man i fält, hvilka han skulle leda uteslutande enligt den franske konungens befallningar. Då han nu af Heilbronnska förbundets trupper, åtminstone till större delen, bildade den här, som han skulle hålla i fält åt Frankrike, bröt han på ett föga hedrande sätt sina förbindelser till detta förbund. B:s fälttåg 1636 inskränktes hufvudsakligen till Elsass och Lothringen, men 1637 öfvergick han Rhen. Han måste visserligen inom kort draga sig tillbaka och slog då läger i Basels biskopsdöme, men i Jan. 1638 förde han sin här åter öfver floden. Han vann en lysande seger vid Rheinfelden, Freiburg föll i hans händer, och derefter vidtog han anstalter att innesluta Breisach, "Elsass' nyckel och Tysklands bålverk". Sedan han vid Wittenweyer vunnit en ny seger, börjades den vigtige platsens egentliga belägring. B. slog en undsättningshär och nödgade en annan att återtaga. I Dec. 1638 måste Breisach gifva sig. Men under det hjelten nu uppgjorde vidtutseende planer, öfverraskades han af döden d. 8 Juli 1639 i Neuenburg vid Rhen. Sedan 1655 hvilar hans stoft i Weimar, i hans fäders grafhvalf. -- Bildad i Gustaf Adolfs skola, var B. en af trettiåriga krigets störste härförare. Såsom statsman var han varmt tillgifven den protestantiska saken och en ståndaktig fiende till det katolska Österrike, hur mycket han ock derjämte må hafva varit ledd af sjelfviska afsigter. E. B.