Partien

Partien (Fornpers. Parthava l. Parthuva, Grek. Parthyene, Parthyaia, Parthia, Lat. Parthia) var i forntiden namnet på en del af nuv. provinsen Korasan i Persien. Det låg s. ö. om Kaspiska hafvet, men skildes från detta genom det mellanliggande Hyrkanien, och var ett dels af berg, dels af vidsträckta saltstepper uppfyldt land. Dess innebyggare, parterna (Grek. parthoi l. parthyaioi, Lat. parthi), sannolikt af turansk stam, voro ett rått, men kraftfullt och krigiskt nomadfolk och behöllo till stor del detta skaplynne äfven under sin politiska storhetstid. I synnerhet voro de kända såsom utmärkta ryttare och bågskyttar. Allmänt fruktad var deras försåtliga krigföring, hvilken hufvudsakligen gick ut på att genom låtsad flykt antingen locka fienden i ett bakhåll eller, då han under förföljandet kommit tillräckligt nära, fälla honom medelst bakåt riktade pilskott. -- P. lydde i äldre tider efter hvarannat under assyriskt, mediskt och persiskt herravälde. Det öfvergick sedan i Alexander den stores rike och vid dess sönderfallande (slutet af 4:de årh. f. Kr.) i det af Seleukos grundade syriska riket. Men under den syriske konungen Antiochos II:s regering frigjorde parterna sig och grundade under ledning af Arsakes (Arsaces) år 256 f. Kr. det partiska riket, hvilket snart erhöll en väldig tillväxt och i sin största utsträckning (omkr. år 100 f. Kr.) omfattade alla land mellan Indus och Eufrat. De partiske konungarna af Arsakes' ätt (se Arsaciderna), hvilkas residens omvexlande var förlagdt till Rhagai, Ekbatana, Seleukeia och Ktesifon, hyllades likasom de fornpersiske med nästan gudomliga vördnadsbetygelser. Deras verkliga makt var dock inskränkt genom en mäktig och sjelfrådig feodaladel, hvarjämte deras sträfvanden att införa grekisk odling bragte dem i fejd med den mäktiga inhemska prestkasten (magerna), hvilken gent emot den påträngande hellenismen fasthöll vid den fäderneärfda religionen (sol- och stjerndyrkan). Det partiska rikets inre historia är derför en nästan oafbruten följd af partistrider, hvilka dock ej hindrade fullföljandet af en kraftfull eröfringspolitik. En framstående plats såsom regent och eröfrare intog i synnerhet Arsakes V Fraates I:s (181--144) broder Arsakes VI Mithridates I (144--136 f. Kr.). Hans son Arsakes VII Fraates II (136--127) bilade striden med Syrien genom att gifta sig med en syrisk prinsessa. Efter Arsakes IX Mithridates II (med tillnamnet »den store», d. 87 f. Kr.) kommo parterna under Arsakes XII Fraates III omkr. 60 f. Kr. i fientlig beröring med romarna, hvaraf följden blef långvariga och länge med vexlande framgång förda strider. Parterna gällde en tid såsom Roms farligaste fiender, och i synnerhet var det fullständiga nederlag, som Arsakes XIV Orodes I tillfogade triumviren Crassus år 53 f. Kr. vid Carrhae, länge ett ämne till bekymmer och grämelse. Äfven Arsakes XV Fraates IV (36--4 f. Kr.) tillfogade romarna, under Antonius, förluster. Mera afgörande fördelar vunnos först af Trajanus, som fråntog Arsakes XXV Chosroes (d. 121) det partiska rikets hufvudstäder Seleukaia och Ktesifon (116 e. Kr.) samt lade en stor del af dess område under romerskt välde. Dessa eröfringar gingo dock snart förlorade, och äfven de följande romerske kejsarna måste gång på gång föra krig mot parterna, till dess omsider desses af inre split alltmera försvagade välde under Arsakes XXX Artabanos IV år 226 e. Kr. störtades af Ardesjir (Artaxerxes), sasanidernas stamfader, hvilken grundade det ny-persiska riket. A. M. A.