Sandströmer

Sandströmer, Anders Peter, ämbetsman, född i Stockholm d. 4 Okt. 1804, hette ursprungligen Sandström och var broder till publicisten Teodor Sandström. Han blef 1815 student i Upsala och tog kameralexamen 1822 samt tjenstgjorde sedan som extraordinarie i åtskilliga ämbetsverk i Stockholm. »I trots af det inskränkta universitetsbetyget» vann S. inom kort det ena förtroendet och den ena befordran efter den andra, delvis kanske på grund af relationer, men delvis äfven för sin ovanliga duglighet och stora arbetsförmåga. 1825 utnämndes han till kammarförvändt i Förvaltningen af sjöärendena, 1832 till kamrerare i samma verk. Sedan 1824 var han dessutom sekreterare i direktionen för Karl Gustafs stads gevärsfaktori, sedan 1831 sekreterare och kamrerare i karantänskommissionen. 1834 blef han kamrerare i ståthållareämbetet för Drottningholms och Svartsjö slott, en befattning, som var mycket inbringande. 1835 utnämndes han till kammarrättsråd. Efter att under riksdagen 1840--41 hafva tjenstgjort som sekreterare i statsutskottet, hvarunder han blef särdeles populär, utnämndes han 1844 till landshöfding i Jämtlands län. 1846 kallades han till ordförande i den af regeringen tillsatta komitén för ordnande af skatte- och uppbördsväsendet samt blef dermed den förnämste upphofsmannen till ett betänkande, som efter en noggrann utredning af jordbeskattningens invecklade förhållanden innebar ett förslag till grundskatternas utgående i penningar, d. v. s. en förenkling i grundskatteväsendet. Adlad 1847, kallades S. 1848 till statsråd och chef för finansdepartementet. På denna plats åstadkom han dels genomgripande förändringar och förenklingar i sättet för uppbördsmännens redogörelser, hvadan dessa kunde granskas flere månader tidigare än förut varit fallet, och dels en omorganisation af statskontoret, hvarigenom göromålen i detta ämbetsverk betydligt förenklades. Äfven på andra områden grep han in, med anspråk på att förestafva regeringen dess beslut, så att han vardt besvärlig t. o. m. för konungen; men dermed råkade han småningom in i en isolerad ställning, som föranledde honom att i Jan. 1851 begära afsked från statsrådsämbetet, sedan riksdagen förkastat det af honom framlagda förslaget till grundskatteförenkling. Efter sitt afskedstagande rönte han ett bevis på riksdagens ovilja, så till vida som konstitutionsutskottet framställde anmärkning mot honom för dispositionen af åtskilliga tunnor spanmål. S. utnämndes s. å. till landshöfding i Skaraborgs län. Han grep in i styrandet af detta län med samma ifver och samma kraft, hvarmed han förut skött sitt höfdingskap öfver Jämtland: utjämnade skjutsningsbördan, bekämpade lönkrögeriet m. m. Efter en svår bröstsjukdom, som länge härjat hans krafter, afled han d. 1 Dec. 1857. S. var en ovanligt öfverlägsen personlighet. »Hans forna konseljkamrater», berättar Crusenstolpe, »kände alltid sin moraliska underlägsenhet i hans närvaro och kunde ej lösgöra sig från det öfvervägande inflytande han som statsråd utöfvat på dem, ja det påstås, att detta inflytande synbarligen skall hafva låtit erfara sig äfven högre upp» -- något, hvaraf han alltid viste att begagna sig, när han önskade genomdrifva någonting för länets eller för egen räkning. -- Hans hustru, Clara Lidbeck, f. 1809, d. 1880, var känd som vitter författarinna.