Ventilation (Lat. ventilatio, luftning, af ventus, vind, drag). 1. Luftvexling, införandet i slutna rum af frisk luft och bortskaffandet af den genom menniskans andning och utdunstning eller af andra orsaker skämda luften. Läran om luftvexlingen, hvilken är af så stor betydelse icke blott för helsovården, utan jämväl i tekniskt hänseende, har först under de senare årtiondena af 19:de årh. varit föremål för en vetenskaplig behandling. Pettenkofers och Morins på 1850-talet gjorda undersökningar lade grunden; och sedan man fastställt de förnämsta vilkoren, som vid luftvexlingen äro att uppfylla, har man lyckats konstruera apparater och maskiner, med hvilkas tillhjelp problemet om en tillfredsställande luftvexling kan anses fullständigt löst, ehuru naturligtvis förbättringar i flere hänseenden ännu äro möjliga, i synnerhet beträffande sambandet mellan ventilationen och uppvärmningen. -- Luftvexlingens nödvändighet betingas deraf att vid menniskors och djurs andningsprocess förbrukning af syre samt alstring af kolsyra, vattenånga och flere organiska ämnen ega rum, att äfven vid utdunstningen en dylik förorening uppstår, att vid fabriker och verkstäder skadliga gaser och ångor eller dam alstras, att vid användningen af de vanliga kemiska belysningsmedlen äfven kolsyreutveckling försiggår samt att skadliga gaser från stallar, afträden m. m. förorena luften. Enär kolsyran är den till qvantiteten väsentligaste föroreningen i luften samt halten deraf vanligen kan anses proportionel mot halten af de öfriga föroreningarna och den för öfrigt lättast kan bestämmas, begagnar man kolsyrehalten såsom mätare af luftens förskämning. På grund af Pettenkofers undersökningar kan man antaga, att luften i ett rum ännu är tämligen god, om den på 1,000 delar af sin volym innehåller endast 1--1,5 delar kolsyregas, men att verkligt god luft dock ej bör innehålla mera kolsyra än 0,7 pro mille. För att dessa fordringar något så när skola kunna uppfyllas, måste man i rummet införa en viss volym frisk luft och aflägsna derur en lika volym skämd luft. Man har dock olika fordringar på luftens beskaffenhet i olika lokaler, och derefter måste mängden ventilationsluft rättas. Denna luftvolym utgör för person och timme i vanliga sjukhus 60 till 70 kbm. (för epidemisjukhus ännu mera), i fabriker och verkstäder 60 till 100, i teatrar 40--50 och i skolor 12 till 30. I vanliga boningsrum beräknas 15 till 20 och i sofrum 40 kbm. för person och timme. Luftförnyelsen antages ock böra försiggå i vanliga boningsrum 1 gång, i sofrum 1,5 och i andra lokaler, som erfordra ännu lifligare ventilation, 2 till 4 gånger i timmen. Men derjämte har man att sörja för dels att den inkommande luften har en tjenlig temperatur och fuktighetshalt, dels att icke något oangenämt drag uppstår. Vid stora ventilationsinrättningar får man till en viss grad kombinera luftvexlingen med uppvärmningen, men tillika sörja för en af denna oberoende sommarventilation. För att meddela luften en passande fuktighetshalt, begagnas ofta afdunstningskärl med stora vattenytor, eller ock låter man luften strömma genom en regndusch eller inför direkt vattenånga. Luftens införande och aflägsnande på det sätt att en likformig ventilation erhålles och utan att ett besvärande drag uppstår äro ofta förenade med betydande svårigheter, i fall det gäller stora luftmängder. Vanligen anbringas inloppsöppningarna för den rena luften upptill i rummet, hvarjämte detta hälst förses med dubbla afloppsöppningar för den skämda luften, nämligen upptill, då kall luft införes, och nertill, då förut värmd luft användes, således för vinterventilationen. Man bör dessutom vid fabrikers ventilation iakttaga, att, såvidt möjligt, afloppsöppningarna anbringas i närheten af de ställen, der de skadliga gaserna, ångorna eller dammet utvecklas, så att dessa icke få tillfälle att sprida sig i rummet. Ett vigtigt vilkor för ventilation i allmänhet är naturligtvis, att den luft, som införes, är så ren som möjligt. För den skull bör luften icke hemtas alltför nära jordytan, utan något öfver denna. Man begagnar stundom låga skorstenar med omvändt drag för dess införande.
Beträffande det sätt, hvarpå luftombytet i ett rum försiggår, har man till en början att skilja emellan naturlig och artificiel ventilation. Naturlig ventilation, hvilken nästan uteslutande är den, som förekommer i boningsrum, beror på luftens strömning genom väggarnas porer, genom springor, fönster och dörrar samt på luftens utströmning genom eldstaden. Ju större temperaturskilnad ute och inne förefinnes, äfvensom ju tunnare och porösare muren är samt ju starkare vinden är, dess lifligare är luftvexlingen. Denna försvagas deremot, om väggarna öfverstrykas med oljefärg, och ett öfverdrag af vattenglas förhindrar nästan helt och hållet luftens genomgång. Man kan med enkla medel förstärka den naturliga ventilationen. Sålunda kan man införa frisk luft direkt utifrån genom en nära taket anbragt s. k. ventil, hvilken gifver den inströmmande luften riktning uppåt, så att draget icke blir alltför obehagligt. Ännu bättre är att låta luften först inkomma i en upptill liggande smal trumma, som har ett, med en mängd hål genomborradt, metallbleck, hvarigenom luften utströmmar i rummet i en mängd fina strålar. Om detta bleck är formadt som ett listverk, behöfver rummets utseende icke lida genom denna anordning. För aflägsnande af den skämda luften kan man lämpligast använda ett ventilationsrör. Skorstenspipan är dertill passande, och den ventil, som ofta anbringas öfver kakelugnens (se d. o.) spjäll, begagnas med fördel för ventilationen, så länge pipan är varm eller den inre luften är varmare än den yttre. En gaslåga eller en oljelampa, anbragt vid ventilationsrörets nedre del, kan uppvärma luften i detta tillräckligt mycket för att åstadkomma utströmningen. -- Men då frågan är om den kraftiga ventilation, som erfordras i sjukhus, teatrar, församlingssalar, skolor etc., äro dessa medel otillräckliga. Der erfordras artificiel ventilation. Denna kan åstadkommas antingen genom ventilationsskorstenar, med hvilka den skämda luften utsuges, så att frisk luft i stället får tillfälle att inkomma, eller genom ventilatorer, fläktar, som inpressa frisk luft, under det att den skämda luften utdrifves. En ventilationsskorsten utgöres af ett vertikalt, af tegel muradt rör, hvari den skämda luften införes nedtill genom kanaler från byggnadens olika delar. Om luften inuti skorstenen har 20°--40° högre temperatur än den yttre luften, kan man vanligen erhålla tillräckligt starkt drag. Under den kalla årstiden är temperaturskilnaden mellan den till skorstenen strömmande luften och den yttre luften tillfyllestgörande, men under sommaren erfordras att uppvärma den bortgående luften, hvilket vanligen sker medelst en liten eldstad vid skorstenens fot. När varmluftsapparat användes (se Uppvärmning), är den för uppvärmningen afsedda lufttillförseln i allmänhet tillräcklig för ventilationen om vintern, och man räknar äfven det som en fördel hos dessa apparater, t. ex. i skollokaler, att man icke kan få varmt i rummen, utan att på samma gång luften förnyas. Vid stora ventilationsinrättningar är det oftast nödvändigt för erhållande af kraftig och säker verkan att inpressa frisk luft genom fläkt. Sålunda kan man vid ventilation af en vidsträckt byggnad vid dennas nedre del inleda frisk luft, hvilken något värmes (t. ex. med ångrör) i en särskild kammare, och sedermera medelst fläkten pressa denna luft genom kanaler eller rör af olika ämnen, ledande till byggnadens olika delar, hvarjämte den skämda luften utsuges medelst flere ventilationsskorstenar, hvilka utmynna öfver byggnadens tak. Om ventilering af rummen under däck i ett fartyg se Ventil 1 och Ventilator 2. -- Konstruktionen af ventilationsapparater och centralvarmapparater utgör numera en mycket vigtig gren af ingeniörskonsten. I Sverige har den hunnit en ganska hög grad af fulländning. Flere betydande anstalter af detta slag äro hos oss konstruerade af E. A. Wiman, J. E. Cederblom, W. Dahlgren, O. E. Westin, Kockums mek. verkstads aktiebolag, Aktiebolaget Atlas m. fl. Se M. v. Pettenkofer: »Ueber den luftwechsel in wohngebäuden» (1858), C. L. Staebe: »Preisschrift über die zweckmässigsten ventilations-syteme» (med anmärkn. och tillägg af A. Wolpert, 1878), E. Heyman: »Om luften i våra bostäder» (1881), P. Henriques: »Sunda boningshus» (1882), och G. R. Dahlander: »Tillämpad värmelära» (2:dra uppl. 1883). -- 2. Undersökning af en fråga, diskussion etc. Se Ventilera. G. R. D.