Sida 22
Stockholm i början af 1500-talet af Otto Sjögren
Slottets äldsta byggnadsdel, det s. k. adelshuset, omgaf den »lilla borggården», i hvars midt tornet Kärnan eller »Tre kronor» höjde sig; den upptog södra delen af nuvarande borggården; öster därom öppnade sig Smedjegården kring en annan byggnadslänga; hit anslöt sig norrut stora borggården, hvars omgifvande byggnader gingo nära intill stranden. På västra och södra sidan var slottets inre afspärradt genom en bred och djup vallgraf, öfver hvilken västerifrån en vindbrygga ledde till den yttre borggården, som dessutom skyddades genom en tjock, med skottgluggar försedd mur. Södra delen af den yttre borggården hade blifvit inredd till »örtagård». Det var sålunda ej lätt att från slottet komma ut i staden och än svårare att från staden komma in i slottet.
Västerut mellan slottet och Yästerlånggatan låg ett kvarter, som fått det egendomliga namnet Helvetet, hvilket bibehållit sig i gatunamnet Helvetiigränd. I närheten däraf hade bödeln sin bostad. Storkyrkan var försedd med en hög, spetsig tornspira och upptog österut genom den vidfogade korbyggnaden ett vida större utrymme än nu. I närheten var förlagd en andlig välgörenhetsstiftelse »Själagården» vid Skärgårdsgatan, som ursprungligen bort heta Själagårdsgatan. Vid kyrkogården gick en länga af slaktarbodar. Stortorget var då stadens förnämsta torgplats; det omgafs af höga, smala stenhusgaflar, mellan hvilka ännu ett och annat trähus kvarstod. Ett af de höga stenhusen var stadens rådhus; det står ännu kvar, och man visar där det fönster, hvarifrån Kristian II skall hafva åsett Stockholms blodbad. I närheten var »kåken» upprest, där förbrytare utställdes till schavottering eller afstraffades med hudstrykning; namnet däraf har bibehållit sig i namnet Kåkbrinken.
Från Stortorget gingo söderut Skomakare- och Svartbrödragatorna, vid hvilka stadens handtverkare hade sina förnämsta gilleshus. Vid ändan af Svartbrödragatan reste sig det vidsträckta, af en mur omgifna svartbrödra- eller dominikanerklostret på den plats, där nu (i närheten af källaren »Freden») en trappgång leder upp från Österlånggatan; en del af det gamla klostrets källarhvalf lära ännu finnas i behåll. Då klostret under Magnus Erikssons tid anlades, utbredde sig här stadens södra murlänga med sitt porttorn; tornet flyttades då längre söderut, men den gamla murlängan fLk till en del stå kvar jämte den nya, som byggdes därutanför. ()sterut från Stortorget gick Köpmansgatan, vid hvilken många af stadens rikaste borgare bodde, den mynnade ut i Köpmansporten, som skyddades af ett torn. Den östliga husraden längs stranden var till en del sammanbyggd med muren; en mängd hus voro här klädda med grönskande torftak, hvilka från sjösidan gåfvo en pittoresk anblick. Vid Storkyrkans nordvästra hörn kom man genom »Xikolai port» in på Faurentii gränd, den nuvarande Storkyrkobrinken; här låg S:t Faurentii gilleshus, hvilket utgjorde en af stadens förnämsta samlingslokaler.
Stadsholmen kallades med rätta »staden inom broarne». Väster och norrut var den medels sådana förenad dels med Gråmunkeholmen (senare kallad Riddarholmen), dels med Helgeandsholmen. Broarna utgjordes af plankor, uppburna af nedstötta pålar. samt voro försedda med vindbrvggor, medels hvilka samfärdseln i krigstid kunde afspärras. Längre ut omgåfvos Gråmunkeholmen samt Stockholms nordöstra del af en på pålar hvilande skeppsbrolänga, vid hvilken fartygen lastade och lossade. Innanför densamma utbredde sig en för farkosterna bättre tryggad plats, dit de inlöpte genom öppningar, som kunde afspärras medels bomverk.
Gråmunkeholmen, i äldsta tider kallad Kedjeskär efter de till dess skydd utspända kedjorna, hade sedan fått namn efter det under Magnus Ladulås uppförda Grå-brödraldostret, hvars båda hufvudbyggnader jämte dithörande kyrka hafva sina grundmurar dels i Riddarholmskyrkan, dels i den gamla gymnasiibyggnaden. Kyrkan hade 1416 blifvit täckt med blytak. Klosterområdet var omgifvet af en ringmur. Pä
Källa: Project Runeberg ·
