Sida 80
Konstutställningen
öfrigt står så fjärran från hans lifsgärning, och i hvilken han älskar att hvila ut från de bekymmer, med hvilka hans lynne och temperament hindra honom att göra sig fullt förtrogen. Kung Carl blir visserligen aldrig mer än en dilettant, men hans håg for konsten är brinnande, och under andra lefnadsvillkor skulle han helt visst ha kunnat utveckla sig till en aktningsvärd konstnär. För sina målningar hämtade han motiven uteslutande från den nordiska naturen. Förhållandena tilläto honom aldrig att utveckla sig till någon större själfständighet. Hans lärare var Boklund, under hvilkens uppsikt han stundom arbetade ganska flitigt. Afven af Wahlberg mottog han undervisning, och Malmström lämnade honom sina råd, hufvudsakligen i afseende på staffaget. Det var sålunda Malmström som plägade insätta figurerna i kung Carls senaste taflor, och somliga voro t. o. m. signerade af bägge.
St. Kopparbergs bärgslags paviljong.
Johan Kristoffer Boklund, kungens vän, intog vid denna tid en ledande plats i den svenska konstnärsvärlden. Visserligen satt Qvarnström ännu vid 1866 års konstutställning som akademiens direktör, men Boklund intar redan nu en framskjuten plats både på grund af sin begåfning och sin ställning till kungen och inom akademien. Året efter utställningen, eller 1867, blir han äfven akademiens direktör efter Ovarn-ström, som aflidit.
Efter slutade studier i Miinchen och Paris hade han återvändt till Stockholm i slutet af 1855. Redan följande år blef han professor efter den gamle Krafft och satte genast nytt lif i målareskolan, från hvilken började utgå en mängd konstnärer, som i en framtid blefvo berömda namn. Sedan han blifvit lärare och ännu mer efter det direk-törskapet blifvit honom anförtrodt, domnade hans skapande kraft under de otaliga praktiska bestyren, under organisations- och administrationsbekymmer och, offrande sig själf för andra, hade han ej mycket öfrigt af sin personlighet att skänka konsten.
Källa: Project Runeberg ·
