Sida 4
4
LÄKAREBOK FÖR ALLA.
Man skiljer också i näsan mellan andning sregionen och luktregionen.
- Den senare intager blott de främre två tredjedelarna af den öfversta musslan (fig. 1, i) samt motsvarande del af näshålans tak och skiljevägg. Åndningsregionen är den öfriga delen af näshålan. Den utmärker sig därigenom, att dess slemhinna är beklädd med s. k. flimmerepitelceller. Dessa äro cylindriska och på sin öfversta ända beklädda med ytterligt fina hårlika bildningar, som beständigt äro stadda i en vågrörelse, hvilken går i riktning mot näsöppningen (fig. 3).
Fig. 2. Genomskärning tvärsöfver näs-, ögon- och käkhålorna.
1. Vänstra ögonhålan. 2. Öfversta näsmusslan. 3. Luftrum i silbenet. 4. Mellersta näsmusslan. 5. Hålan i öfverkäkbenet. 6. En sond, som går från käkhålan in i näshålan. 7. Understa näsmusslan.
Dessa egendomliga celler, som äfven finnas i svalget, luftstrupen och luftrören, hafva tydligen till ändamål att liksom maka ut dammpartiklar, som ur luften falla ut på slemhinnan. I näsan blandar sig sedan detta damm med nässlemmet — och utbefordras med detsamma.
I luktregionen utbreder sig den genom silbenet i näsans tak från hjärnan kommande luktnerven i slemhinnan och slutar där i egendomligt bildade s. k. luktceller, somf hafva en fin mellan epitelcellerna utlöpande tråd, hvilken kan mottaga och meddela till hjärnan den allra lindrigaste beröring af luktande ämnen, ifall luktsinnet är i normalt skick. Detta kan dock förslöas, vanligast så att det icke uppfattar en lukt, vid hvilken man vänjt sig. Sålunda kan man bli van vid »dålig luft» och »dålig lukt», så att man ej märker den. Lukten är dock det enda sinne, hvarmed vi kunna bedöma beskaffenheten af den
Källa: Internet Archive ·