Sida 9
LUFTSTRUPEN OCH LUFTRÖREN.
9
rosslighet o. s. v.) beror på sjuklig förändring af ljudbanden eller slemhinnan eller på förlamning af de små muskler, hvarpå ljudbandens spänning beror.
Röstbildningens apparat är sålunda hos oss och alla varmblodiga djur ett slags tungpipa, motsvarande dem, som finnas i orgelinstrumenter. Tungorna äro dock blott två, som därjämte alltid samtidigt gifva samma ton. Pipan är en enda: luftröret. Ansatsrör är den of van ljudbanden liggande luftkanalen : struphufvudet, svalget, munhålan och näshålan med dess bihålor. Blåsbälgen bildas af lungorna. För att i tal och sång få olika höga toner måste ljudbanden ögonblickligen stämmas olika genom olika längd och spänning. Detta åstadkommes genom sådana rörelser hos struphufvudets olika brosk, att ljudbandens ändar närma sig eller fjärma sig från hvarandra. Men dessa rörelser äro alltid lika för bägge ljudbanden. Ingen kan sjunga två toner på en gång.
För att få olika styrka i rösten utpressas luften ur lungorna med olika kraft. Yid hviskning försättas ljudbanden i svaga oregelbunda svängningar. Röstens klang beror icke blott på strupens och lungornas beskaffenhet utan äfven på näshålans och angränsande luftrums rymlighet. Dessa kunna också genom gom- och tungmusklerna modereras rätt mycket. Med intet af mänsklig hand gjordt instrument kunna erhållas så fint modifierade och uttrycksfulla toner, som med det synnerligen enkla instrument, hvilket har sin plats i en människas strupe. — För att blifva sångare eller sångerska fordras dock ej blott röst utan äfven musiksinne (musikalisk uppfattning), hvarför villkoret är en viss fullkomlighet i hörselapparaten.
Rösten bildas alltså i strupen, men tonernas brytning till tal sker i munnen genom gommen, tungan och läpparna. Om de senare förlamas, upphör talförmågan, ehuru ljudbildningsförmågan är kvar. Om ljudbanden förlamas, kan man h varken tala, skrika eller sjunga. Ingen födes med förlamade ljudband, ej heller med förlamade talverktyg. Men vid medfödd eller tidigt uppkommen döfhet, lär barnet sig icke att tala, enär det icke hör några ljud, som det söker efterhärma. Döfstumhet är sålunda egentligen blott tidig döfhet. Dylika barn kunna därför i viss grad lära sig tala därigenom att de medelst synen lära sig efterhärma läpparnas och tungans olika ställning vid ordbildningen. Däraf blir dock ett mycket själlöst tal, emedan ljuden icke kunna modereras med hjälp af hörseln.
Slemhinnan i struphufvudet är särdeles känslig för beröring af främmande kroppar. Om dylika i form af mat och dryck eller af annan natur nedkomma i luftstrupen, framkalla de därför en våldsam hostretning, hvarmed deras utslungande afses. Detta är desto anmärkningsvärdare, som katarr, sår och andra åkommor i struphufvudet eller luftstrupen kunna finnas utan att framkalla så svår hostretning eller smärtor.
Genom strupspegeln , som uppfanns i början af 1860-talet, kan man se ned i struphufvudet och där studera ljudbandens rörelser. Man kan därmed äfven se sjukliga förändringar å ljudbanden, fickbanden och struphufvudets samt luftrörets väggar ända ned till det ställe, där detta rör grenar ut sig till de bägge lungorna (se fig. 9). Yi återkomma härtill i denna boks senare afdelning.
Den egentliga luftstrupen , som äfven plägar kallas luftröret (trachea), är struphufvudets fortsättning nedåt, likasom matstrupen är fortsättning af svalget. Båda börja vid femte halskotan; luftstrupen ligger framför matstrupen och fortsätter sig ned till öfre ändan af
Källa: Internet Archive ·
