Sida 11
3. Skolan och bildningen
och samtiden, som borde vara skolans resultat, ser man hos den ungdom, som utgår från skolsalarna, en ifrig strävan att inpassa alla mötande erfarenheter i abstrakta kategorier. Vad denna ungdom framför allt saknar, det är just den äkta bildning, vilken medför en djup humanitet, ger förmågan att erkänna det goda hos olika tänkande och att förstå det levande livets mångskiftande företeelser.
Den finske författaren menar naturligtvis icke, att ej ett visst mått av formell kunskap behöves. Men han vill flytta större delen av det grammatiska och matematiska studiet till högre stadier än folkskolans och de övriga, för allmänbildningen avsedda, läroverkens samt bruka den sålunda vunna tiden till de ämnen, vilka för allmänbildningen äga en större betydelse, just emedan kunskapsstoffet i dessa ämnen snabbare och innerligare ingå de föreningar med fantasien och känslan, varigenom dessa ämnen bliva mera verkligt »bildande». Fäderneslandets språk och litteratur böra sålunda, enligt Vasenius, bli undervisningens medelpunkt, men behandlade så, att det levande språksinnet uppövas. Detta kan endast ske genom känslans och fantasiens hjälp; dessa äro de yppersta lärare då det gäller att uppnå en god innanläsning, liksom färdigheten att klart och väl uttrycka sig i tal och skrift. Därnäst önskar han att historia och naturvetenskap (med vilka han antagligen tänker sig geografien förenad) skola varda skolans huvudämnen. Men vid undervisningen i naturvetenskap bör man icke på detta stadium fördjupa sig i detaljstudier, utan huvudsakligen sträva att utveckla iakttagelse och åskådning; uppsöka sambandet mellan orsak och verkan, samt väcka föreställningen om naturprocesser och naturkrafter.
Historien lämnar rik näring åt den inre åskådningen genom bilder ur människans liv under olika tider och ger tillfällen till »en etisk kategoribildning av mångfaldig art
Källa: Project Runeberg ·