Sida 138
7-
Ur tidens krönika,
nder 1826 skref Thomander till Dahlgren angående Tegnérs reaktionära åsigter: »I politik har han klena begrepp: despotismen, ansvarighet inför gud och samvete, strunt i lagen 1 Det är (eller rättare var kl. 6 om aftonen den 17 december 1825) hans lära.» Julirevolutionen verkade ingen ändring. Snarare ser det ut, som om den ökat bitterheten. Då Agardh tog sitt inträde i Svenska Akademien, helsades han af biskopen i Vexiö med ett tal, som grymt persifflerar de liberala åsigterna. Tiden, säger han, lefver endast i ögonblicket, »der dagens infusionsdjur leka frihet — i tanklöst vimmel, eller falla ner i platt afgudadyrkan — för sig sjelfva!» Tiden, som blifvit frisinnad, tål icke någon makt. »Ej en skall styra, och ej fler, men alla — ty medelmåttans jemlikhet är helig. Det går en jemkningsande genom verlden, som bortskär höjderna och fyller djupen och icke tål, att något menniskobarn får bli blott ett hufvud högre än de andra.»*
Detta blef för starkt för den ömtåliga pressen, särskildt för de frisinnades organ, Aftonbladet, hvilket bland sina medarbetare då egde Palmær. I bref till Svenska Minerva tog den qvicke Palmær och öfverhöljde herr biskopen med ett oförsynt gyckel. »Min käre Tegnér» — låter han skalden Kellgren h viska — »du är en förbåldt stor man, en fem tum hög jätte bland ett fyra tum högt slägte. Men derför bör du icke förhäfva dig. Högmodets Goliat träffar på sistone sin David, och den aldrig slumrande Nemesis omsmider
* Svenska Akademiens handlingar från år 1796, del. 15.
