Sida 318
15-
Norska unionstvister.
JJf början af november 1859, det säga då Blanche nyligen blifvit riksdagsman, väckte grefve Anckarsvärd hos ridderskapet och adeln motion om att revidera unionstraktaten med Norge. Anckarsvärd började med att skildra de fördelar, Norge hade erhållit tack vare unionen, hvilka dock ingalunda uppvägdes af de olägenheter, Sverige i sin tur genom densamma tillfogats. Sveriges unionskostnader motsvarade ej Norges. Sverige var tillbakasatt i föreningen med Norge och hade för sina uppoffringar endast skördat otack. »Norrmännen» — hette det — »ådagalägga en måhända alltför långt drifven ömtålighet för allt, som i det ringaste kan antyda ett underordnadt, ett blott sidoställande förhållande, som vid en verklig real-förening med Sverige skulle, såsom det svagare, ovilkorligt vara Norges plats inom unionen, uti hvilken det efter all rimlighet inträdt endast såsom ett accesoriiim, icke som ett principale. Den allmänna andan i Norge synes föreställa sig, att det borde heta: att
Sverige är ett konungarike, förenadt med Norge--—».
Norge hade dessutom varit afundsjukt och misstänksamt, under det att dess broderland ständigt varit undfallande. Uttrycket förening borde sålunda strykas, detta så mycket hellre, som Norge och dess storting ofta lade i dagen en unionsfiendtlig stämning.
Föreningen vore allt annat än prisvärd, sade han. Derför borde ständerna anhålla hos konungen, att han måtte täckas »till Sveriges Rikes ständer och till Norges Storting afgifva nådigt förslag, huru föreningsfördraget må kunna ordnas till de båda folkens mera ömsesidiga belåtenhet för att, så vidt
