Sida 34
Tidens karakter och pressförhållanden,
en tid, som föregår året 1840, särskildt 1820- och 1830-talen, ungdomsperioden och den första mannaåldern, sommarens gryning i August Blanches lif, är en tid, full af brytningar, orolig och nyckfull. Upp ur sin sömn vaknar oppositionen, liberalismen födes, pressen blir en makt, och vid stormiga, långa och märkliga riksmöten slipar man sina vapen mot en reaktionär styrelse.
Före 1815 är allt ännu lugnt. Man enas i omsorgen om ett blödande fosterland, hvars ära blifvit röfvad, hvars sjelfbestånd hotas; dessutom tänker man på det nyvunna broderlandet, tänker på att tillknyta unionen med Norge.
Höljd af triumfer, förebådad af ryktet, sirad med lager, cröfrad på slagfälten, kom Napoleons marskalk upp till Norden, som kallat honom. Bernadotte var den hjelte, folket hade drömt sig; han skulle aflägsna alla hotande faror och öfvervinna draken, såsom en ny S:t Göran; han var det friska skott, som skulle inympas på stamträdet.
Ingenting kände han af det land, som blef hans; ingenting af dess folk, dess seder eller språk. Van att befalla och lika van att åtlydas, trodde han, att den makt, furstekronan gaf honom, nästan var absolut, en lekboll för godtycket. Redan såsom kronprins öfvertog han regeringen; egenmäktigt och sjelfrådigt styrde han Sveriges öden, skötte efter behag statens finanser, och någon gång hopblandade
