Sida 347
17-
Den polska rörelsen och den italienska resan.
venskarnes nationalhat mot deras grannar ryssarne, hvilket blossade upp i århundradets början, då de måste skilja sig från sitt broderland, Finland, hade genom resningarna i Polen och Krimkriget åter skjutit skott i fosterländska bröst. Då kom ett bud flygande öfver Östersjön, hvilket på den svaga och uppspirande plantan verkade som ett regn af klara och ljumma solstrålar. Czaren hade afskaffat alla' fester i Ryssland, hvilka skulle högtidligbålla minnet af dess segrar, alla, utom en, festen öfver Pultava. Budskapet härom anlände till Sverige i början af maj månad 1862 och väckte en i allmänhet ganska bitter stämning. »Man har icke», skref Aftonbladet, »så mycket funnit sig smärtsamt berörd af påminnelsen om det fältslag, med hvilket Karl XII:s stjerna gick ned, som. man känt sig harmfull öfver den förolämpning emot svenska nationen, man trott sig erfara uti det kejserliga påbudet.»
Snart började man tänka på en motdemonstration, och efter flere projekt rörande dess beskaffenhet utfärdade Blanche, Lallerstedt och Björck, Sohlman, K. A. Lindström, Herman Sätherberg med flere ett upprop i Aftonbladet, der det bland annat hette: »Vid Pultava hämmades en stor politisk tanke, full af betydelse för Europas fria utveckling, i sin fortgång och behöfde mer än ett århundrade för att slå nya rotskott. Vår östra granne har beslutit att bland sina segerfester ensamt bibehålla denna. Må den dagen firas äfven hos oss, dock ej som en sorgefest, icke heller som en utmaning, men som en hyllningsgärd åt de svenske män, hvilka med död och fångenskap beseglade sin trohet för denna verldshistoriska tanke.»
