Sida 329
16.
Folkpolitik, folkbeväpning och folkhjeltar.
amtidigt som man upprördes af den norska unionstvisten, inträffade Italiens märkvärdiga frihetskamp. Redan på nyåret 1859 hette det, att Italien lefver på allas läppar. »Italien, detta namn ljuder nu öfverallt i Europa, der man sysselsätter sig med politik.» I maj förkunnade Orvar Odd i sin memoir, att kriget brutit ut, barrikaderna rest sig, furstarne packat in och gjort sig färdiga till reträtt och att hans helighet påfven lagt beslag på Petri nyckel, hvilken han hade gömt i en af sina fickor, redo att åka bort ur »ett revolteradt Rom». I juli kommer underrättelsen om slaget vid Solferino, öfverallt helsad med hänförelse och jubel. Strax efter denna underrättelse kommer ett annat budskap, hvilket låter jublet utmynna i förbannelser. Fred — en neslig fred, tyckte de liberale — hade gjort ett slut på Italiens frihetsdröm. »Slaget vid Solferino» — lästes i Aftonbladet — »kommer, i den belysning det nu erhållit, att framstå såsom en den största skamfläck för vårt århundrade, åtminstone för det senaste skuldbelastade årtiondet, som helgat meneden, kallat förtrampandet af folkfrihet och menniskorätt för samhällsräddning och upphöjt feghet, rådlöshet, skenheligt koketterande mellan ära och nesa, rätt och förräderi till konstitutionella och parlamentariska dygder.»* Den 29 november utfärdade Napoleon en inbjudning till de flesta af Europas stater att samlas i Paris till en internationell kongress, hvilken skulle rådpläga om Italiens öde. Inbjudningen råkade att förirra sig upp till Norden, och hat
* Aftonbladet 1859, N;o 160.
