Sida 98
Historien om en skeppsbotten
Intet svar, men jag fick en blick som betydde: Om det verligen gör er ondt, hvarför packar ni er inte genast på dörren?
Men det var just det jag icke ville göra. Min värdinna var alldeles för intressant för det. Näst glädjens uttryck hos en vacker qvinna, är ingenting så pikant som utbrottet af hennes lilla förtrytelse. Ögat skjuter blixt på blixt, barmen häfves, hela gestalten är i feberaktig rörelse, allt förebådar en storm. Men stormen är ej farlig för den som står på stranden.
Det var dock icke lätt att under sådant förhållande få ett samtal i gång, icke heller lätt valet af samtalsämne. I ett rum utan innanfönster kunde man ej gerna tala om den kalla väderleken eller fråga, om herrskapet fann det trefligt i Stockholm.
»Er man bad mig stiga in,» sade jag, »och han har säkerligen något angeläget att tala med mig om.»
»Det kan dock dröja, innan han kommer tillbaka,» blef svaret.
»Om jag hade för brådtom, skulle han kanske tyda det som brist på den välvilja man är skyldig en gammal skolkamrat. En gång nämnde han för mig, att ni, min nådigaste, har fallenhet för teatern.»
»Han är tokig,» försäkrade frun. »Har jag inte nog af min roll i den tragedi han sjelf gjort?»
Detta yttrades dock med en isköld, som kunnat komma det varmaste deltagande att frysa, under det hon fortfor att taga för sig ur konfektpåsen.
»Ni har sjelf tillfälle att bedöma scenens beskaffenhet,» tillade hon, betraktande tak och väggar.
»Men behöfde ni verkligen ta in i ett sådant ruckel?» frågade jag, med en blick först på värdinnans toalett, brun sidenrock med en vacker sjal öfver, och sedan på ett litet bord vid sängen med flere toalettsaker af silfver. Slutligen föllo mina ögon på ett större stycke svart sidentyg, som låg på en stol vid dörren.
»Min man har arrenderat qvarnen på berget och ville bo nära den,» berättade hon; »vi ha blifvit mjölnare, som ni hör,» tillade hon med bitterhet.
»Man kan välja ett sämre yrke,» menade jag. »Er mans företrädare födde sig godt på det.»
Källa: Project Runeberg ·