Sida 103
Historien om en skeppsbotten
»Bah!» svarade Ask; »man visade mig på honom såsom förläggare, och han har gått i borgen för qvarnarrendet. Men vill du göra mig en tjenst, så låter du den saken bli oss emellan. Ö. vill inte, att någon ska veta, att han gått i borgen för mig.»
Hvad vi sedan språkade om, minns jag ej, och det kan också vara likgiltigt, men efter en kort stund tog jag afsked och lemnade familjen.
En smällkall natt, nära tvänne månader derefter, lemnade jag det bekanta Claes-på-hörnet, der jag bevistat en subskriberad bal. Claes-på-hörnet, fordom så ryktbart för sina lysande tillställningar, bjöd ännu den tiden på en eller två vinterbaler för slutet sällskap. Det var, som jag tror, de sista ansträngningarna. Vägen till Ladugårdslandet, ödslig nog om dagen, bugtar sig fram mellan tobaksland; här och der tobakslador och de anspråkslösaste boningshus af trä; till höger en väderqvarn vid en gata som bär till Träsket; längre fram vid samma sida en ruskig begrafningsplats, der Ladugårdslandet jordar sina fattiga. Allt det der passerades utan annat sällskap än en dunkel måne, hvars matta sken endast ökade dysterheten.
Ändtligen och efter en half timmes vandring fick jag syn på den höga, orappade tegelstensgafveln af det gamla kronobageriet åt höger, äfvensom på en annan väderqvarn, hvilken den tiden på venster hand reste sig från öfversta spetsen af Tyskbagarbergen.
Denna väderqvarn finnes ej mera nu och icke heller bergspetsen. Elden tog den förra och sprängborren den senare. I stället har man nu den nya gatan, som, löpande genom berget och mynnande ut vid Drottning Kristinas väg, i dessa dagar fått namnet »Carl XV:s port».
Vid bergets fot stannade jag en stund med blicken uppåt. Liksom allt annat med eller utan vingar, hvilade äfven väderqvarnen; men jag tyckte mig skönja några ljusstrimmor från sjelfva qvarnen, äfvensom några mörka figurer, hvilka rörde sig från spetsen af berget i riktning nedåt. Utefter bergsfoten fortsatte jag min väg framåt och kunde snart, sjelf dold af bergets skugga, tydligen urskilja fyra manspersoner, af hvilka tre med säckar på ryggen skredo långsamt och försigtigt utför berget. Framför dem, men utan börda, gick den tjerde, liksom för att visa vägen. I denne trodde jag mig igenkänna bror Asks gestalt.
Källa: Project Runeberg ·