Sida 124
Historien om en skeppsbotten
måste jag tillstå,» tilläde hon, vändande sig ånyo till sin man; »ena dagen vill du, att barnen skola lära sig gud vet icke hvad, och den andra nekar du dem det nödvändigaste . . . Stackars min lilla flicka!»
Mannen kastade en förtviflad blick på sin hustru. Förmodligen tyckte han, att det egentligen var han som var att beklaga och som behöfde tröst; men, tyvärr, var han den ende som tyckte så.
»Du gick så tidigt ut i dag,» började efter någon stund återigen hustrun, »att jag inte hann tala om, att mjölet är slut.»
»Redan?» frågade mannen.
»Redan!» upprepade frun med en knyck på hufvudet; »är det kanske jag som ätit opp det? . . . Det är slut med veden också,» tilläde hon lika skonslöst.
»Det var ändå tjugu famnar jag tog upp i höstas,» sade mannen, »och famnen kostade sina goda sexton riksdaler, det vet jag.»
»Nå, om den också kostat sextio, så är den likväl slut, och det vet jag,» förklarade frun i huset.
Mannen steg upp och gick med lutande hufvud in i sin sängkammare.
»Nå, skall du inte äta, innan du lägger dig?» ljöd efter honom samma vresiga röst; »maten har stått på bordet minst en timme och väntat.»
Mannen riglade sin dörr. Han var mer än mätt, det var för många stenar på bördan. Han lade sig, sof oroligt, drömde om mjöl och kartor, om ved och musikalier, såg äfven i drömmen sin hustru: hon syntes flyga, men visst icke med änglavingar. Tidigt följande dagen gick han ut än mera nedslagen och bedröfvad. Mulet på börsen, mulnare inom hus. Oförmögen att uttänka något medel till räddning och, icke sporrad af tanken på ett lyckligt hem, utan tyckande sig på det hela taget icke hafva något att sträfva och arbeta för, nedsjönk han i svårmod och den djupaste modlöshet samt blef ohjelpligen ruinerad.
*
Annorlunda var det mottagande den andre köpmannen rönte, när han, fullt ut lika sorgsen och förtviflad som sin yrkesbröder, beträdde tröskeln till sin boning. Äfven hans
Källa: Project Runeberg ·