Sida 126
Historien om en skeppsbotten
»Nu ska du sitta här, min vän, tills jag får bordet dukadt,» förklarade hustrun; »jag har lagat till en rätt som jag vet du tycker om, men som du inte får veta förrän du satt dig till bords ... Se så nu, flickor, opp på hvardera af pappas knän och släpp honom inte förr än jag kommit tillbaka.»
Det dröjde icke många minuter, innan hon återkom och fann molnet helt och hållet bortjagadt från mannens panna. Hur var det väl också möjligt att längre tänka på de yttre affärernas bedröfliga tillstånd, på hufvudbokens förskräckliga debet, när han såg hvilket kredit af lycka och sällhet han hade i sin makas och sina barns strålande ögonl — Han följde de sina ut i matsalen, måltiden var förträfflig, liksom matlusten, och dagen slutade under glädje och frid.
»Vet du, min vän,» sade hustrun till sin man, när de blifvit ensamma; »vet du, jag har länge tänkt på, att vi borde utbyta denna allt för stora och anspråksfulla våning mot en mindre och trefligare, helst belägen i någon aflägsnare trakt, der vi nog kunde få tillgång till någon liten trädgård, som vore så tjenlig för barnen att springa uti och äfven behaglig för oss sjelfva. Kanske vi då kunde slippa våra vanliga sommarresor, som utlofva nöje, men endast gifva trötthet och besvär. Man må prisa hur mycket som helst den stora verlden, men icke är den trefnadens, fridens och hjertats verld.»
Rörd, tryckte mannen sin hustru till sitt bröst. De hade förstått hvarandra, utan att ett enda ord behöft vexlas om den egentliga anledningen till ett inskränktare lefnadssätt; de visste, att så länge de hade hvarandra, skulle ingenting saknas, ingenting förbittra deras lif. Uppmuntrad och stärkt, lemnade mannen följande morgon sitt hus. Han kände ännu den varma och mjuka handtryckning hans hustru vid af-skedet gifvit honom. Man står icke tomhänd här i verlden, när man tryckt en sådan hand. Han hade något att sträfva och kämpa för, och han visste, att det lönade mödan, än mer, att det belönade den.
Han började sitt arbete med mod och förtröstan. När hjertat kommer hufvudet till hjelp, har man snart himmelen på sin sida, och molnet blir då aldrig så tätt, att icke en solens stråle förmår sticka fram derigenom. Allt gick bra för denne man, utvägar upptäcktes och begagnades, och den svåra tiden, som hotat honom med undergång, lärde honom
Källa: Project Runeberg ·