Sida 132
Historien om en skeppsbotten
bevisar, att han icke helt och hållet förlorat lusten för sitt förnämsta barndomsnöje.
Än Oscar Broqvist då? — Om honom hade jag icke hört det ringaste och hade säkerligen icke heller kommit att tänka på honom, om jag icke fått se den lilla anekdoten i min dagbok. Några veckor efter konung Oscars död reste jag med min familj till hufvudstaden och mötte en dag på Carl XIII:s torg min förre elev, f. d. öfversten vid Haga-bataljonen för 29 år sedan. Under det jag språkade med honom, erinrade jag mig ifrågavarande anekdot, hvilken jag berättade för honom och frågade derefter, om han hade sig något bekant rörande sin f. d. löjtnant, Oscar Broqvist.
»Oscar Broqvist har dött och det just i dessa dagar,» upplyste min forne discipel; »han dog såsom inspektor vid ett sågverk i Norrland.. . Jag kommer mycket lifligt ihåg den der händelsen vid Haga slott och när dåvarande kronprinsen befalde sin kammarherre uppteckna min lekkamrats namn och bostad, men säkerligen glömde kammarherrn hela affären, ty hvarken Broqvist eller hans föräldrar hörde något vidare derom . .. Men högst märkvärdigt förefaller det mig, när jag tänker på hvad min barndomsvän yttrade vid det der tillfället. »Så länge jag lefver, lefver ers kunglig höghet också», sade han, och hvad han sade slog in. Oscar Broqvist dog den sjunde juli och konungen den åttonde eller dagen derpå. Det var ju en riktig förutsägelse...»
Ofta fällas här i verlden ord, som tyckas sakna all betydelse och äro som om de blifvit strödda för vinden, och ändå kan i dem ligga en klar framtidsblick, en tydlig hägring af kommande öden. Det är slumpen, säger kanske mången. Men slumpen är ej rätta ordet, när man talar om den eviges verk.
Källa: Project Runeberg ·