Sida 139
Historien om en skeppsbotten
En dag öfverraskades familjen af en slägting till frun i huset, en ung officer, hvilken man icke sett sedan han var barn. Den unge officern, å tjenstens vägnar på väg till Sibirien, hade gjort en betydlig omväg för att besöka sina fränder. Pelle Dubb var vid hans ankomst borta; men föräldrarne skyndade genast att meddela den unge fränden sin stora lycka att ha funnit en informator, hvilken lärt icke blott barnen, utan äfven dem sjelfva att tala franska.
Officern, för att glädja föräldrarne, stälde genast några frågor på franska till barnen. Barnen stirrade med stora ögon och gapande munnar på den frågande. Nu stälde officern samma frågor till föräldrarne. Äfven de stodo och gapade. De, liksom barnen, förstodo ej ett ord af hvad som frågades.
»Men hvad är det då för språk han lärt er?» frågade officern.
Barnen började nu i sin ordning göra officern frågor på det språk, som informatorn undervisat i, och äfven för-äldrarne föllo in med några fraser på samma tungomål. Men nu blef det officerns tur att gapa. Icke heller han förstod ett ord af hvad de sade.
Under denna villervalla inkom Pelle Dubb.
»Herrel» ropade patronen, »hvad har ni lärt mina barn? Är det franska? Hä, är det franska?»
»Jag förmodar det,» svarade Pelle Dubb.
»Jaså, ni förmodar, ni bara förmodar!»
»Monsieur!» tog nu officern till ordet, vändande sig till informatorn, »avez-vous, en effet, donné des lecons de langue frangaise å mes jeunes parents?»
»Ouil» svarade Pelle Dubb.
»Eh bien, monsieur!» fortfor officern; »comment se fait-il alors qu’ils n’en comprennent pas un mot?»
»Oui, oui!» grymtade Pelle Dubb. Det var också det enda han kunde.
»Ni har råkat ut för en äfventyrare, mina vänner!» förkunnade officern på ryska; »han kan inte mer franska än någon af er.»
»Hvad är det för språk ni lärt mina barn?» frågade med ökad häftighet ånyo patronen.
»Nå,» svarade Pelle Dubb, »efter ni så vill ha det, så är det svenskan.»
Källa: Project Runeberg ·