Berättelser 5. Bilder ur verkligheten. Del 5. Utgifven efter författarens död

Men om Marcello blott för en dag egde Olympia, så tillhörde deremot Olympia Marcello för hela sitt återstående lif. Allestädes, der den arme galerslafven suckade vid sin åra eller hvilade sin kedjade fot, omsväfvade hon som en skyddsande honom. Det var som om hon kommit och farit med vinden, stigit och sjunkit med vågen.

Så, när en dag galerslafvarne, nedtryckta under middagssolen, slumrade en stund på Ischias brända strand, blef Marcello, der han låg sammankedjad vid sina olyckskamrater, väckt af en kyss på sin panna, och när han slog upp ögonen, igenkände han Olympia, som, knäfallen vid hans sida, lutade sig öfver honom. Och när han besvor henne att skona sig och icke göra offret tyngre för sig sjelf än det redan var, svarade hon:

s Marcello 1 Hvad offrade icke du för min ädle, olycklige far!»

En annan dag — nära ett år af Marcellos galerstraff var då förlidet — öfverraskades galerslafvarne af en bländande syn på Capris strand, under det de helt nära den kända ön ett ögonblick hvilade på sina åror. Der visade sig nämligen, öfvergjuten af solens guld, en qvinna, ung och skön och med ett spädt barn på sina armar. Barnets lilla hand, omsluten af moderns, fördes till barnets mun och gaf derifrån en kyss utåt vågen.

Galerslafvarne gjorde korstecknet och sjönko tillbedjande ned. Det fanns då jemväl för dem en himmelens madonna, men som, olik den katolska kyrkans, äfven hade en hug-svalelsens blick för de fördömdes qval. Men Marcello sträckte sina armar mot Capris strand, ty der var hans hustru, der hans barn, hans allt i hans intet.

Och denna syn försvann ej med solen. Hela natten, under det Italiens stjernor nystade sitt silfver kring piniernas mörkgröna barr, stod den ännu qvar bland Capris skuggor, sjelf en stjernbild, försvinnande först när morgonens dimma föll, som en ridå, mellan galererna och stranden.

Så följde hon honom öfverallt. För henne hade dagen ingen brännande sol och natten ingen svalkande hvila. Men när en dag befrielsens timme, som slog för Neapel, äfven slog för Marcello och han, fri, störtade ut i lifvet för att finna henne, henne, då fann han henne ej. En tätare dimma än Medelhafvets skilde dem nu och för alltid åt. Det var grafvens.