Sida 181
Historien om en skeppsbotten
fri konst, men fängelsehålor för frisinnade medborgare 1 Res till Italien, till Rom, der man afgudar konsten och hånar naturen! Res i Guds namn, den Guds, som du kanske glömt, när du från det nya Sodom vänder åter en dag I . . .»
Och unge Crafford reste till Rom. På andra året efter sin ankomst dit hemsände han till Amerika tvänne konststycken: en neger och en plantageegare. Utförandet var medelmåttigt, men tanken sinnrik. Negern var af marmor och plantageegaren af brons. Slafven- hvit och slafegaren svart! De mottogos med förtjusning af de norra staterna, med förbittring af de södra. Passande motstycken till »Onkel Toms stuga», ha de kanske gjort sitt till för att tända den renande brand, som nu rasar öfver Nordamerikas ängder.
Det dröjde likväl, innan Crafford vann något betydande konstnärsnamn i Rom. Men en dag befinner han sig i Vatikanen och råkar händelsevis midt för den ryktbara torson tvänne damer, mor och dotter, hvilkas tungomål röjer lands-manskapet. Äfven de äro från Nordamerika. Crafford ger sig i samtal med dem, följer dem öfverallt, mottager dem i sin atelier, och innan kort är dottern hans maka.
Från den stunden var det som om konstens genius in-trädt i hans atelier. Genom henne blef han konstnär, liksom han genom henne blef millionär. Hon var ingen fattig Psyche, som för att hemta litet skönhetsvatten åt Venus måste vandra till fots till Cocytens strand. Crafford fick både palats och villor. En dag gick Washingtons staty ur hans händer, bestäld af Washingtons folk. Rik, ärad, lycklig, fick dock Crafford ej länge njuta af en lott, måhända den sällsyntaste som någonsin träffat en konstnär. Han dog på höjden af sitt rykte, i fulla blomman af sitt lif och sin lycka.
Det är då lätt att fatta betydelsen af den der synen i Vatikanen: den unga, vackra qvinnan med tårarne framför den stympade bilden. Der såg hon för första gången honom, som hon icke mer här i lifvet skulle se. Hon har njutit af en lycka, en sällhet så fullständig som jorden kan gifva. Men hvad var denna lycka, denna sällhet nu? Blott ett fragment, en ruin, lik bilden hon hade framför sig, och från den stunden betraktade äfven jag med rörelse den stympade statyn.
Källa: Project Runeberg ·