Sida 23
Gården vid Gumshornsgatan
»Var du lugn, farbror!» hånade rånaren, »det är bara kär’ngen din derinne; hon delar nu kristligt med sig; hon tycker hon har för många matskedar och gräddskålar för ett sådant ugglebo ... Men ingen tid att förlora! Fram med murklorna!»
Dervid drogo rånarne gubben ur sängen och fram till en liten gammalmodig byrå, som stod vid motsatta väggen. Der nödgades han åse, huru bofvarne noga undersökte alla lådorna och stoppade hos sig allt af värde, deribland rätt mycket penningar i små och stora sedlar samt en mängd mynt i silfver och guld.
»Men, din gubbstrutt!» sade den ene; »hvar har du stoppat de der stora nya sedlarne, du hade hem med dig i morse? Tror du inte jag såg, hur det skimrade som en regnbåge i fönstret?»
Förmodligen hade de nya bankosedlarne intagit det gamla riksgäldsmyntets forna plats; men Strandlund fann sig.
»Dem skickade jag genast och satte in i banken,» sade Strandlund, låtande ändtligen banken rättvisa vederfaras.
»I banken!» upprepade rånarne. »Hvad skulle det tjena till?» tyckte den ena, något snopen.
Det var just hvad Strandlund alltid tyckt förut.
»Hvem tror ni är så dum, att han har så mycket pengar hemma hos sig?» sade Strandlund nu, brytande sålunda stafven öfver sig sjelf.
Men i detsamma hördes brådskande steg från förstugan och strax derpå fru Strandlunds gälla röst, ropande på sitt folk. Rånarne, spetsande öronen, störtade ut. Innan kort var gårdsfolket i rörelse, och man satte efter banditerna. Men dessa kastade sig med sitt rof in på Gumshornsgatan och försvunno snart i dess mörker.
Rofvet, silfret oberäknadt, gick till 4 eller 5,000 rdr kontant. Men Strandlund hade tur. Innan veckans slut voro rånarne, fyra till antalet, gripna och alltsammans, på några hundra rdr när, återbekommet. Men dervid stannade det.
»Jag fick allt knäcken den der natten,» suckade fru Strandlund på sitt yttersta; »annars hade jag nog lefvat till mitt hundrade år och ändå litet till kanske.»
Hon tänkte måhända som den berömde professor Wahlenberg, hvilken omöjligen kunde begripa, hvarför han, med den diet han förde, någonsin skulle dö, men det oaktadt icke hann längre än till 71:a året.
Källa: Project Runeberg ·