Sida 24
Gården vid Gumshornsgatan
Men hvad hon tänkte om det der hörnskåpet, känner man ej, och icke heller i hvad mån hennes man försonade sig med den nya grundsats i ekonomi och bankväsen han samma olyckliga natt uttalade. Men snart fick han ett nytt bekymmer. Han hade nämligen låtit öfvertala sig att på hustruns begrafningsdag köpa sig en ny hatt, han som ännu hade ett par qvar af det större parti gamla hattar han köpt på en auktion för ett halft århundrade tillbaka. Denna affär grämde honom djupt, och han förlät aldrig den som rådt honom dertill.
En afton i mars 1849 stod hela Strandlundska gården liksom i ljusan låga. En mängd marschaller kastade sitt sken långt in öfver den förvånade Gumshornsgatan, och fönstren i de sju boningshusen upplystes af oräkneliga vaxljus. En likprocession, lång som hela Grefgatan och omsluten af hundratals lanternor, närmade sig under kyrkoklockornas högtidliga dån församlingens kyrka. Vid en eklärering, den rikaste i mannaminne, höll kyrkoherden i högkoret liktal öfver Erik Strandlund, och församlingens begge komministrar trädde i sina mess-skrudar för altaret.
Men så hade också Strandlund, utom de många donationerna till tjenare och andra, som med honom stått i närmare beröring, gifvit mycket åt kyrkan och dess presterskap, och han hade bjudit nästan hela församlingen på en begrafningsfest, som varade hela natten och hvarefter man följande morgon fann tydliga spår i tappade konfektpåsar och saffranskringlor samt här och der i snön basreliefer af menniskor in Lebensgrösse, fram- och bakstycken lika naturtroget återgifna.
Få ha varit så frikostiga som Strandlund efter döden, lycklig blott han sjelf slapp vara med.
*
Källa: Project Runeberg ·